22 april 2016

En gång för länge sedan fanns en bondgård, där den gamle husbonden  levde  kvar och plågade familjen, son, sonhustru och de små barnbarnen,  med ett despotiskt herravälde. Till slut stod sonhustrun inte längre ut med hans trakasserier. Dag för dag lade hon därför en liten nypa arsenik i hans välling. Ingendera dosen var tillräcklig för att döda gubben, men en dag hade den samlade mängden arsenik blivit tillräcklig och gamlingen avled. Men misstankar hade uppstått och länsman utredde saken. Sonhustrun rannsakades, befanns skyldig till mord,  dömdes till döden och avrättades.

 

Detta var en berättelse av det slag, som det ansågs värdefullt för barn att lyssna till i folkskolans lägre klasser. Vari den pedagogiska poängen låg minns jag inte att skolfröken avslöjade. Men i de saker, som denna sida handlar om kan vi dra slutsatser. Vi hävdar ju, att  mobbning är en uppsåtlig handling, som syftar till att utestänga någon från arbetsplatsen eller arbetslivet f.ö. och därigenom beröva denne möjligheten att försörja sig. För att nå detta mål använder sig gärningsmannen av upprepade kränkande handlingar. Dessa är var för sig oftast  inte tillräckligt allvarliga för att bedömas som brott. Men vi menar alltså, att dessa kränkande handlingar ska vägas samman och dömas såsom ett sammantaget brott mot bakgrund av gärningsmannens uppsåt.  Det är så tex kvinnofridskränkning ska behandlas i domstol.

 

I juridiska kretsar förekommer på sina håll en annan uppfattning, nämligen att man inte kan nå framgång i domstol på detta sätt. Denna uppfattning är felaktig i två avseenden. Dels bortser man från uppsåtet. Dels utgår man ifrån att varje kränkande handling för sig har straffvärde 0. Och 0 + 0 + 0 + 0 + 0 = 0. Men så är det inte. De enskilda kränkande handlingarna är klandervärda och kan åsättas ett straffvärde av tex 0,20%. Efter bara fem sådana handlingar har man nått upp till brottsrekvisitet. Eller menar man, att sonhustrun i berättelsen borde ha frikänts från mordanklagelsen med hänvisning till att hon enbart vid enstaka tillfällen distribuerat arsenik i obetydliga och ofarliga mängder? 

 

Den jurist och advokat som har den ojämförligt största erfarenheten av mobbningsärenden i Sverige är Michael Fischbein vid Juristhuset i Stockholm. Han är fullständigt klar, tydlig och bestämd i sin uppfattning. Mobbning skulle mycket väl gå att döma på det sätt som OMM förespråkar. Den andra uppfattningen är felaktig, menar han. Anledningen till att mobbning ännu inte är förbjuden i brottsbalken är alltså inte av juridisk karaktär, utan beror på att man inte vill. Men vem eller vilka är det som inte vill? Och varför vill de inte?

 

"Cui bono? Till nytta för vem?" är en klassisk fråga i brottmålssammanhang. Den har ställts åtminstone sedan Cicero var verksam som advokat i det gamla Rom. Den som är det minsta bekant med miss Marple vet att frågan är elementär. Den frågan bör också ställas när det gäller mobbning. Vem har intresse av att möjligheten finns kvar att med hjälp av kränkande handlingar saklöst kunna göra sig av med en anställd eller medarbetare?

 

Hälsningar

Mats Jonsson