Oktober 2017

Vår nuvarande utrikesminister, Margot Wallström, gjorde sig tidigare bemärkt för sin kamp mot våldtäkt som ett medel i krigföring. Liksom i fråga om mobbning har man också här ofta gömt sig bakom dimridåer och hänvisat till krigets kultur och struktur. Men Wallström hävdade med eftertryck och med rätta, att det i varje enskilt fall finns en eller flera konkreta våldsverkare, som måste spåras upp och ställas till personligt ansvar i domstol. På något annat sätt kan man inte komma till rätta med problemet.

Därför är det olyckligt, att nu senast psykologen Ulrich Stoetzer går ut offentligt och hävdar, att ansvaret för mobbning inte ska läggas på någon personligen och att det är tillräckligt att se över miljöerna. Då är vi tillbaka bortom dimridåerna igen.

Här har vi fått, eller borde ha fått, en viktig lärdom av rättegångarna i Nürnberg efter andra världskriget. De anklagade hävdade, att de bara lytt order och tänkt och gjort som alla andra. Dvs följt rådande kultur och struktur. Men domstolen slog fast, att varje människa har ett eget ansvar och är skyldig att iaktta etik och moral, även om andra inte gör det.

Detta synsätt har sedan dess varit vägledande i rättegångar mot många andra krigsförbrytare från olika länder. Jag är övertygad om att detta också överensstämmer med allmänt rättsmedvetande. Det skulle en lagstiftning mot mobbning också göra.

Hälsningar

Mats Jonsson