22 april 2016

En gång för länge sedan fanns en bondgård, där den gamle husbonden  levde  kvar och plågade familjen, son, sonhustru och de små barnbarnen,  med ett despotiskt herravälde. Till slut stod sonhustrun inte längre ut med hans trakasserier. Dag för dag lade hon därför en liten nypa arsenik i hans välling. Ingendera dosen var tillräcklig för att döda gubben, men en dag hade den samlade mängden arsenik blivit tillräcklig och gamlingen avled. Men misstankar hade uppstått och länsman utredde saken. Sonhustrun rannsakades, befanns skyldig till mord,  dömdes till döden och avrättades.

 

Detta var en berättelse av det slag, som det ansågs värdefullt för barn att lyssna till i folkskolans lägre klasser. Vari den pedagogiska poängen låg minns jag inte att skolfröken avslöjade. Men i de saker, som denna sida handlar om kan vi dra slutsatser. Vi hävdar ju, att  mobbning är en uppsåtlig handling, som syftar till att utestänga någon från arbetsplatsen eller arbetslivet f.ö. och därigenom beröva denne möjligheten att försörja sig. För att nå detta mål använder sig gärningsmannen av upprepade kränkande handlingar. Dessa är var för sig oftast  inte tillräckligt allvarliga för att bedömas som brott. Men vi menar alltså, att dessa kränkande handlingar ska vägas samman och dömas såsom ett sammantaget brott mot bakgrund av gärningsmannens uppsåt.  Det är så tex kvinnofridskränkning ska behandlas i domstol.

 

I juridiska kretsar förekommer på sina håll en annan uppfattning, nämligen att man inte kan nå framgång i domstol på detta sätt. Denna uppfattning är felaktig i två avseenden. Dels bortser man från uppsåtet. Dels utgår man ifrån att varje kränkande handling för sig har straffvärde 0. Och 0 + 0 + 0 + 0 + 0 = 0. Men så är det inte. De enskilda kränkande handlingarna är klandervärda och kan åsättas ett straffvärde av tex 0,20%. Efter bara fem sådana handlingar har man nått upp till brottsrekvisitet. Eller menar man, att sonhustrun i berättelsen borde ha frikänts från mordanklagelsen med hänvisning till att hon enbart vid enstaka tillfällen distribuerat arsenik i obetydliga och ofarliga mängder? 

 

Den jurist och advokat som har den ojämförligt största erfarenheten av mobbningsärenden i Sverige är Michael Fischbein vid Juristhuset i Stockholm. Han är fullständigt klar, tydlig och bestämd i sin uppfattning. Mobbning skulle mycket väl gå att döma på det sätt som OMM förespråkar. Den andra uppfattningen är felaktig, menar han. Anledningen till att mobbning ännu inte är förbjuden i brottsbalken är alltså inte av juridisk karaktär, utan beror på att man inte vill. Men vem eller vilka är det som inte vill? Och varför vill de inte?

 

"Cui bono? Till nytta för vem?" är en klassisk fråga i brottmålssammanhang. Den har ställts åtminstone sedan Cicero var verksam som advokat i det gamla Rom. Den som är det minsta bekant med miss Marple vet att frågan är elementär. Den frågan bör också ställas när det gäller mobbning. Vem har intresse av att möjligheten finns kvar att med hjälp av kränkande handlingar saklöst kunna göra sig av med en anställd eller medarbetare?

 

Hälsningar

Mats Jonsson 

24 mars 2016

                     "Tro på seger är det främsta villkoret för all framgångsrik strid", sade Catherine Booth, som var ledare för Frälsningsarmén efter sin far, William Booth.

                        OMM håller fast vid sitt syfte och viker inte en millimeter från kravet,att mobbning ska kriminaliseras genom en explicit lag i brottsbalken. Det är ingen idé, att försöka få oss att ändra uppfattning. Läs gärna en gång till vad som står i hemsidans orangefärgade fält.

Detta innebär, att man måste byta fokus och tänka i straffrättsliga banor. Att gräva ner sig i det civilrättsliga gungflyet leder inte framåt. Man vinner inte krig genom att bara sitta vid lägerelden och berätta historier från förr i tiden och vänta på att riddarna kring runda bordet ska komma och hjälpa till. Inte heller får man någon kraft av att älta fiendens oförrätter och illgärningar i all oändlighet. I stället måste man rekognoscera terrängen framför sig så att man får veta var den är framkomlig och var fiendens ställningar är svagast. Sedan avancerar man framåt. Jag upprepar: Framåt! När fienden är inom skotthåll ställer man in kanonerna på rätt avstånd, siktar och ger eld.

                            Att ideligen blicka tillbaka och dividera om fackförbunden, arbetsgivarna, försäkringskassan, arbetsmarknadsutskottet, arbetsmiljöverket, arbetslivsinstitutet m.fl civilrättsliga aktörer har blivit till ett självskadebeteende. För att påverka lagstiftningen ska vi istället arbeta gentemot lagstiftande politiker i riksdagen, justitieutskottet och justitiedepartementet. När detta kommit i ordning kan allting annat falla på plats. När mobbning döms som brott får den utsatte status som brottsoffer och inte bara gnällspik. När mobbning utreds som brott är den inte längre bara en härva av ogynnsamma omständigheter.

                          Naturligtvis känner vi till nu gällande arbetsmiljölagstiftning. Det är märkvärdigt, att en så bisarr konstruktion kommit in i lagboken. Lagen innebär, att en handling kan beivras som arbetsmiljöbrott om den redan är straffbelagd i brottsbalken. Det är detta jag syftar på i min artikel i DN häromåret, där jag talar om en lagstiftning, som ser ut som ryska dockor. Man måste öppna den ena för att hitta den andra. För den som drabbas finns ingen poäng i en sådan lagstiftning.Jag kan tänka mig, att det var därför som Högsta domstolen inte tog upp Krokomfallet.  Eftersom vållande av sjukdom och annans död redan finns i brottsbalken kan de ju lika gärna lagföras jämlikt densamma.

                       Nu menar vi alltså, att mobbning ska kriminaliseras som ett eget brott. Det ska inte behöva gå så långt, att någon blir sjuk eller ta livet av sig förrän rättssamhället kan visa klorna. Därför beslöt OMM vid sitt årsmöte den 19 mars att anta följande tentativa formulering av en sådan lag:

 

                  " Den som genom upprepade kränkande handlingar stöter ut annan ur en social gemenskap, som är av väsentlig betydelse för denne, dömes för mobbning till böter eller fängelse i högst två år. Var utstötningen uppsåtlig dömes för grov mobbning till böter eller fängelse i högst fyra år."

 

Förslaget tar fasta på utstötning som det konstitutiva elementet i mobbning. Det påstås emellanåt, att uppsåt i fall som detta skulle vara svår att styrka. Med detta lagförslag kan man döma gärningen även om uppsåt inte kan bevisas. Nu ska vi höra oss för bland straffrättsjurister om vad de tycker. I debatten möter vi alltför ofta en tveksamhet, som skyddar förövaren. Men nu säger jag: Sluta dalta med mobbarna! 

                  Vankelmodet och tveksamheten reser invändningar; det har vi hört. Det är svårt att veta vem som är förövare eller offer, kan det heta. Men chefen för ungdomspolisen i Uppsala sade till mig, att "Man lär sig se mekanismerna när man jobbar med det".  Det blir så svårt när ord står mot ord, säger någon. Som om det skulle vara en nyhet, att brottslingar ljuger. Det är därför poliser utbildas i kriminalpsykologi och förhörsteknik.  Mobbning kan vara så subtil, tycker någon. Visst, men om man gör som Annie Lööf och hela Centerpartiet föreslår och väger samman alla mobbningshandlingar då blir det mer groteskt än subtilt och går att döma som ett sammantaget brott som man gör tex vid kvinnofridskränkning. Det blir så svårt för rättsväsendet att hantera, hör man ibland. Men det behöver vi inte bekymra oss det minsta om, för så här är det: Om svenska folket vill, att mobbning ska vara förbjuden överallt och dess valda representanter i riksdagen klubbar igenom en sådan lag, då är det polisens, åklagarnas och domstolarnas enkla skyldighet att lära sig tillämpa den. Det har Gunno Gunnmo, tidigare polischef i Stockholm, förklarat för mig. Och Dan Eliasson sade häromåret, att han "inte hade några problem med kriminalisering av mobbning". Dessutom menade han, precis som vi, att fackliga ombud inte ska ägna sig åt brottsutredningar. Samhället kan inte delegera sådan myndighetsutövning till amatörer, som varken har kompetens eller befogenhet tvinga någon till förhör. Detsamma gäller ju "faktainsamlarna" i den norska modellen. Sådana modeller är inte rättssäkra. Nu byter vi alltså spelplan. Vi spelar inte längre på motpartens hemmaplan. Nu är det straffrätten som gäller, inte civilrätten.

               Det verkar ibland som att människor i antimobbningsrörelserna är benägna att hemfalla åt det s.k. Stockholmssyndromet.  Termen syftar på ett psykologiskt fenomen, som konstaterades vid Norrmalmstorgsdramat.  Det innebär, att människor, som drabbats av brott och tex blivit tagna som gisslan börjar identifiera sig med förövarna, tyr sig till dem som gjort en illa och söker hjälp hos dem. En biblisk beteckning för detta är "Hunden vänder åter till sina spyor".

 

Vintergäck och snödroppar har vi redan sett. Snart får vi se islossningen också.

Glad Påsk!

Mats Jonsson     

27 februari 2016

OMM:s främsta mål är ju, att mobbning ska klassas som brott och  hanteras som en straffrättslig fråga.  När en sådan lagändring kommer till stånd medför den, att många andra problem som hänger samman med mobbning kommer att falla på plats. Lägg märke till, att jag skriver "när", inte "om". Jag är nämligen övertygad om att lagändringen kommer. Frågan är bara hur länge den dröjer. Lagstiftning är ju en uppgift för riksdagen och alltså en politisk fråga. Därför arbetar vi gentemot politikerna och med hjälp av politiska medel. Att skälla på fel träd är inte meningsfullt.

 

Den 14 januari 2014 hade vi ett sammanträffande med dåvarande justitieministern, Beatrice Ask (M). Jag lade fram vårt ärende under följande fem huvudpunkter: 1. Mobbning ska förbjudas i brottsbalken och den som mobbar ska straffas personligen. 2. I definitionen av mobbning måste ingå, att den konstitutiva delen är medveten social utstötning. Mobbning är därför ett uppsåtsbrott, inte bara ett underlåtenhetsbrott .Inte heller handlar det bara om konflikt eller arbetsmiljöproblem. 3. De allvarliga skador, som mobbning åsamkar den enskilde i socialt, medicinskt och ekonomiskt avseende gör det omöjligt att bedöma mobbning som något annat än brott. 4. I ett större sammanhang kan mobbning också ses som en människorättsfråga. Jfr EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. 5. Nu behövs en utredning om hur lagen ska formuleras, om rekvisit. Man bör också se på lagstiftningen i de länder där mobbning är kriminaliserad, tex Frankrike och Polen.

Vi hade ett mycket positivt samtal med Beatrice Ask och det var tydligt, att hon var intresserad både av sakfrågan och av våra synpunkter.

 

Inför valet 2014 skickade vi en enkät till riksdagspartierna med frågor om deras ställningstagande till mobbning. Svaren visade, att Centerpartiet var det enda som stack ut. Där hade man redan vid riksstämman 2013 fattat beslut om att verka för utredning om kriminalisering. "Mobbning ska vara ett brott, som man kan bli straffad för", sade Centerns dåvarande rättspolitiske talesperson, Johan Linander. Vänsterpartiet ville se en förändring i LAS så att det inte ska vara möjligt för en arbetsgivare som fällts i Arbetsdomstolen att tvångsutlösa en arbetstagare. I övrigt tydde svaren inte på några idéer om konkreta steg framåt. Det svar som röjde den största bristen på intresse kom från Kristdemokraterna.

 

Nu föreligger en motion från Emanuel Öz  m.fl socialdemokratiska ledamöter "om skydd mot trakasserier av arbetstagare" . Där berörs också frågan om lagstiftning och mobbning jämförs med det närbesläktade komplexet diskriminering, som ju idag är förbjuden och straffbelagd i brottsbalken.  Motionen har nr 2015/ 16: 1870 och finns på nätet. Jag vill uppmana alla att läsa den i dess helhet och reflektera över vad den innehåller.

 

Bästa hälsningar,

Mats Jonsson  

28 januari 2016

Tamkatter brukar leka på ett grymt sätt med sina byten innan de gör slut på dem. Jag vet inte om alla slags katter plågar mössen på samma sätt, men de som jag känner till har gjort det. Min nya kisse är en mästare på att jaga. I timtal sitter han på pass och väntar ut musen. Väntar på att musen ska göra någon oförsiktig rörelse. Då kastar han sig blixtsnabbt över den och hugger till. Sedan håller han länge och väl på med att trakassera muskraken. Smäller till den än med den ena, än med den andra tassen. Ibland får musen slinka iväg en bit och tro, att han sluppit undan. Men katten kommer efter och kastar musen högt upp i luften.Musen dimper i backen och ligger där helt förvirrad. Då är det lätt att bita den i nacken.  Jag brukar gå undan för att slippa se. Min kisse är ju annars så snäll och gosig.

När chefer mobbar anställda finns det också gemensamma mönster. Liksom hos katterna kan det gå ut på att paralysera bytet så att det ska gå lätt att tippa honom eller henne över kanten. Man kan undra var mönstren och metoderna kommer ifrån. Är det från forntiden nedärvda rovdjursinstinkter? Handlar det om perversa beteenden, som rinner fram naturligt i psykopatiskt störda hjärnor? Eller är det fråga om inlärda metoder, som förmedlas av högarvoderade konsulter vid exklusiva ledarskapsutbildningar?  

En av de mest infama mobbningsmetoderna är "sekretesstricket". Det innebär, att mobbaren sprider ut, att det verkliga skälet till att mobboffret tas ur tjänst är att han eller hon gjort sig skyldig till något som ligger under sekretess och inte kan redovisas. En chef kan då påskina, att man handlar av hänsyn till den mobbade själv. I detta läge tystnar samtalet, den mobbade kan bli närmast paralyserad och ingen vågar ställa fler frågor. Men fantasin skenar iväg på olika håll och alla spekulerar för sig själva om vad som kan dölja sig bakom talet om sekretess.Att där inte döljer sig någonting alls och att alltsammans är bluff faller knappast någon in.  Var och en tänker ut det värsta man kan komma på och projicerar det på mobboffret. "Sekretesstricket" är fruktansvärt effektivt. Men effekten avtar väsentligt, när  man upptäcker, att metoden används med nära nog ordagrant samma formuleringar över hela landet. 

Mats Jonsson

Nyårsafton 2015

Under det gångna året har frågorna om mobbning fortsatt att uppmärksammas på olika sätt. Det förekommer föreläsningar, kurser och seminarier, det skrivs reportage och artiklar i tidningar, TV sänder inslag och program, böcker författas och ges ut osv.
 
Det är viktigt att debatten hålls vid liv. Men ibland kan jag befara, att frågorna om mobbning håller på att förvandlas till en marknad. Olika försäljare överröstar varandra. Varor av skiftande kvalitet bjuds ut. Inte sällan ser man helt motstridiga råd och synpunkter. För skolans vidkommande visar sig det ena antimobbningsprogrammet efter det andra vara verkningslöst. Inte heller finns det någon särskild anledning att föreställa sig, att Arbetsmiljöverkets nya anvisningar skulle fungera bättre än de tidigare. Göran Thybäck hävdar, att mobbning uppstår i organisationer med hierarkisk struktur, medan Eva Larsson menar, att det är i sådana arbetsmiljöer i skolans värld, där ingen säger ifrån, som mobbning kan florera. Även om de har motsatta ståndpunkter tar de båda för givet, att mobbning uppstår pga brister i organisationen. I den eljest intressanta TVserien "Morgans mission"  möter parollen "Det finns inga onda barn, det finns bara onda mönster".
 
 På dessa olika sätt avpersonifierar man mobbning. Den framställs som en företeelse, som med naturnödvändighet infinner sig när omständigheterna är ogynnsamma. Då bortser man från att mobbning består av illasinnade handlingar, som initieras och utförs av verkliga och identifierbara personer. Ibland undrar jag, om det finns något område i samhällsdebatten, där schablonartade påståenden, cirkelbevis och mer eller mindre omedvetet ideologiskt färgade och förutfattade ställningstaganden är så vanliga som i diskussionen om mobbning.
    
Det finns många olika men samverkande orsaker till att människor begår onda handlingar mot varandra. Samhällsvetare, psykologer, psykiatriker, m.fl. kan ha olika uppfattningar om varför människor begår brott som stöld, misshandel, mord mm. Men under tiden som diskussionen fortgår bestraffar man brotten. För att kunna göra det behöver man faktiskt inte veta allt om orsaken. Men man behöver rättskänsla och en adekvat lagstiftning. Därför är det på tiden, att jurister inom straffrätt och folkrätt samt lagstiftande politiker träder in på arenan.
 
Nytt mod och ett bättre nytt år önskar jag dig
 
Mats Jonsson

torsdag 2015-11-26

Det är skillnad mellan lagar och lagar. I lagboken finns olika avdelningar. Med ett gammalt ord kallas de "balkar". Civilrätten handlar om medborgarnas förseelser mot varandra.Frågor inom detta område hanteras av många olika myndigheter. I straffrätten handlar det om gärningar, som är så allvarliga att de bedöms som brott inte bara mot den enskilde, utan också mot staten. Inom detta område hanteras frågorna av polis, åklagare och domstol.
 
En del av civilrätten är arbetsrätten. Att denna efterlevs har man i Sverige delegerat till arbetsmarknadens parter att svara för. Den rättsliga instansen i detta fall är Arbetsdomstolen ( AD ). Den är sammansatt av företrädare från arbetsmarknadens parter och har alltså mer karaktär av skiljenämnd än domstol.  I AD är det också mer kollektiven på arbetsmarknaden som står i fokus, inte den enskilde. Många av arbetsrättens bestämmelser är dispositiva, dvs de är förhandlingsbara och gäller så länge parterna inte kommit överens om något annat.
 
Det är vanligt, att en arbetsgivare, som mobbar en anställd åsidosätter arbetsrätten. Varje gång detta sker innebär en kränkning. Den utsatte känner ofta inte till arbetsrättens regler och förstår då inte själv, hur mycket eller i vilka avseenden han eller hon blivit kränkt.
 
En arbetsgivare som anser att en anställd beter sig felaktigt ska först "medvetandegöra" denne om saken och erbjuda kompetensutveckling. Vid mobbning hoppar man över detta. Därnäst ska arbetsgivaren utfärda en skriftlig varning, som ska förhandlas med facket. Också detta underlåts ofta, när arbetsgivaren vill göra sig av med någon. Sedan kan arbetsgivaren göra en omplacering, som också ska förhandlas.Oavsett vad facket eller den enskilde tycker kan en omplacering verkställas. Den anses tillhöra arbetsgivarens rätt att leda arbetet. Men vid fall av mobbning utgör omplacering ofta det första ledet  i utstötning från arbetsplatsen. Tanken är att arbetstagaren ska få så odrägliga arbetsförhållanden att vederbörande ger sig av frivilligt eller bryter ihop. Med hjälp av sjukförsäkringen kan arbetsgivaren i det senare fallet lämpa över kostnaderna för sitt agerande på samhället.Den mobbade kan då hänvisas till företagshälsovården. Innan den utsatte hinner ge sin version av situationen har arbetsgivaren i regel hunnit före och preparerat företagshälsovården med sin bild av denne."Blame the victim" är en klassisk och verkningsfull handlingsplan.
 
   Om en mobbande arbetsgivare ändå inte nått sitt mål kan han sedan gå vidare till uppsägning av "personliga skäl". Denna ska vara skriftlig och motiverad.De skäl, som anförs kan då till viss del ha någon likhet med verkligheten men för övrigt bestå av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, förtal och rena fantasier. Facket kan då, om det vill stödja medlemmen, ogiltigförklara uppsägningen och påkalla ytterligare förhandlingar. Men om en stor del av övriga anställda på arbetsplatsen och kanske också cheferna också är anslutna till samma fackförbund kan facket instämma i bedömningen att den mobbade utgör ett problem på arbetsplatsen och bör avlägsnas därifrån.
 
Om det blir aktuellt med ytterligare förhandlingar måste arbetsgivaren betala lön under tiden som tvisten pågår. Därför väljer många arbetsgivare idag, att gå vidare till avsked av den anställde, vilket också ska ske skriftligt. Både uppsägning och avsked ska föregås av varsel därom. Detta kan också underlåtas.Enligt arbetsrätten kommer avsked ifråga endast om den anställde gjort sig skyldig till grova brott, men en mobbande och målinriktad arbetsgivare bryr sig inte om detta heller. Ett avsked gäller omgående och arbetsgivaren behöver då inte betala lön. Avskedet ska också motiveras och här förekommer samma absurda lättvindighet som vid uppsägning. Om ärendet går vidare och facket ogiltigförklarar avskedet kan det bli process i AD, föregången av flera förhandlingar. Om facket inte vill driva saken kan man själv bestrida uppsägning och avsked i tingsrätten och i förekommande fall sedan överklaga till AD.
 
 Men om facket driver ett ärende i AD är det alltså i första hand facket som är målsägande. Om arbetsgivaren fälls är det inte för brott mot den enskilde, utan mot kollektivavtalet. Om domen i AD utfaller till den mobbades fördel utdöms skadestånd både till denne och till facket. Men en sådan dom innebär inte att någon rättelse sker. Med hänvisning till §§ 38-39 Lagen om anställningsskydd, kan arbetsgivaren köpa ut den anställde enligt en viss tariff. Denna möjlighet är egentligen tänkt för det fall ett litet företag inte har ekonomisk kapacitet att återanställa den utsatte, men används idag i en omfattning som lagstiftaren icke avsett. På så sätt får den mobbande arbetsgivaren ändå sin vilja fram och den anställde blir slutligt utstött från arbetsplatsen.
 
 I näringslivet kan en chef, som blivit utköpt från ett företag få en motsvarande befattning i ett annat. Men för vanliga anställda gäller andra villkor. Inom somliga sektorer håller man sig med förteckningar över personer som blivit utköpta för att hindra att de återkommer i arbetslivet. Där utköpet är ett led i mobbning kommer denna alltså att fortsätta utan slut. 
 
Varje gång arbetsgivaren bryter mot de arbetsrättsliga reglerna sker en kränkning inte bara av arbetsrätten utan också av den enskilde. Arbetsmarknadens parter har misslyckats med sitt uppdrag.  Här har vi fått en Vilda-västernkultur mitt i folkhemmet. Med lynchmobb och allt.

Hälsningar
Mats

lör 2015-10-24

Hanne Widemars uppsats rör sig inom straffrättens område. Det kan man göra utan att trassla in sig i arbetsrätt eller
arbetsmiljörätt. Man hamnar på gungflyn om man uppehåller sig på dessa två senare områdena. I arbetsrätten möter man hela tiden dispositiva eller semidispositiva stadgar, dvs det mesta är förhandlingsbart. Det känns som att handla i basaren i Kairo. Där är det inte rätt och fel som gäller utan vem som har den starkaste  förhandlingspositionen  för tillfället. Frågan om vad som är lönsamt blir viktigare än frågan vad som är rätt.
 
 I arbetsmiljörätten är det nästan likadant. Där är man van att hantera fysisk miljö, hala trappor, giftiga substanser o.dyl. När man hänvisar mobbningsfrågor till arbetsmiljöområdet tror jag att man förminskar och förvandlar dem så att de förvisas till dimridåernas värld där ingenting kan skönjas klart eller granskas och dömas. Vi har själva låtit lura oss av förskönande omskrivningar och felaktiga definitioner som tex att kalla mobbning för "kränkande särbehandling i arbetslivet" eller "arbetsmiljöproblem".
 
 Jag tycker att vi ska sluta med det och kalla mobbning för mobbning. En brutal företeelse ska ha ett brutalt namn. Mobbning går mycket väl att urskilja. Det finns både förövare och offer. Då kan man också tillämpa straffrättens ordinarie metoder och principer. Bara för att en klandervärd händelse utspelar sig i arbetslivet behöver den inte falla under arbetsrätten. På en arbetsplats kan det förekomma tex stöld eller misshandel. Sådant behandlas då enligt straffrätten. Inte heller kallar man misshandel eller dråp på arbetsplatsen för "fysiko-sociala arbetsmiljöproblem" e.dyl.
 
Vi har kanske själva varit för angelägna om att visa att vi är pålästa genom att använda fina ord. Men om man övertar motpartens vokabulär övertar man också omedvetet motpartens definitioner. Om man kallar mobbning för ett "arbetsmiljöbrott" så betyder det att man betraktar mobbning som ett brott mot arbetsmiljön. Men mobbning är ju ett brott mot den enskilde och då är det bara straffrätten som är möjlig. Kasta en blick i lagboken, brottsbalken kap 3 och 4. Där talas det om "brott mot liv och hälsa" och "brott mot frihet och fred". Där hör mobbning hemma.
 
Hälsningar
Mats