När jag gick i första klass i småskolan fick vi anvisningar av fröken om hur vi skulle förhålla oss om vi råkade ut för trakasserier, mobbning eller fysiska angrepp. Då skulle man säga till angriparen: "Jag vill inte att du gör så där mot mig, för då blir jag så ledsen".
Fast vi bara gick i första klass förstod vi allesamman hur naivt det rådet var och gjorde oss lustiga över det.
Jag kom att tänka på detta efter att ha sett några avsnitt av TV-serien "Morgans mission". Där börjar man med att låsa fast hela diskussionen med ett par naiva, men lömskt doktrinära paroller, nämligen "Det finns inga onda barn, det finns bara onda mönster", resp. "Mobbning beror inte på onda människor, utan på dålig gemenskap". Man måste ju inse, att sådana paroller inte är något annat än trossatser, som är grundade på specifika, subjektiva och tidsbundna föreställningar.
Vad ska man säga om barn, som plågar ihjäl smådjur bara för nöjes skull? Och vad ska man svara människor, som överlevt förintelsen eller ISIS fångläger? Dålig gemenskap, eller?
Hälsningar,
Mats Jonsson
