"Översteprästerna och hela rådet sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden". Matt. 26:59. Berättelsen om Jesu lidande läses så här års i katedraler, kyrkor och kapell runt hela jorden. Den är säkert världens mest lästa mobbningshistoria.
Av texterna framgår, att viljan att undanröja Jesus kom först. Därefter letade man fram eller konstruerade de argument som behövdes. Händelseförloppet är det samma i vilken mobbningshistoria som helst. De judiska myndigheterna hade inte befogenhet att utmäta och verkställa dödsstraff. Detta tillkom den romerska övermakten, personifierad i ståthållaren Pontius Pilatus. För att få Jesus dömd till döden måste hans fiender hitta argument som var giltiga inför Pilatus och hans romerska juridik. Interna judiska kontroverser var inget som romarna brydde sig om. Därför kom man på att beskylla Jesus för att vilja störta den romerska övermakten. Därigenom framställde man sig samtidigt själv som lojal och lydig gentemot denna. Mobbarnas förmåga att manipulera makten känns igen.
Texterna meddelar också, att Pilatus var mycket väl medveten om, att Jesu fiender drevs av avund att agera som de gjorde . Avund och rädsla för konkurrens om makten är nog de största enskilda faktorerna i mobbning i alla tider. Tydligen förstod Pilatus också att anklagelserna mot Jesus var falska. Men för honom gällde det inte främst att skipa rättvisa, utan att manövrera mellan olika maktintressen och konstellationer. Det brukar vara så som maktens företrädare ser på tillvaron och sin egen plats i den.
Falska beskyllningar tillhör den ordinarie rekvisitan i de flesta mobbningssammanhang. I samband med omplacering, uppsägning eller avsked kan chefer och arbetsgivare presentera långa listor med skäl, som är halvsanningar, mer eller mindre medvetna missuppfattningar, rena påhitt eller helt ovidkommande. Trots att de ofta är tämligen lätta att tillbakavisa med fakta har falska beskyllningar en benägenhet att hänga sig kvar.Det beror på att de är framsprungna ur manipulativa hjärnor och försetts med ett sken av sannolikhet. Därför kan falska beskyllningar suga sig fast som blodiglar i den drabbades medvetande och i omgivningens minne.
Även arbetsdomstolen äventyrar sin värdighet genom att ägna energi åt uppenbart osanna tillvitelser och struntartade påståenden. Det märkliga är att man aldrig hör talas om ansvar för osant intygande, förtal eller mened i dessa sammanhang, trots att arbetsgivare och chefer kan sitta och ljuga hela domstolen rätt upp i ansiktet. Om arbetsdomstolen inte tar sig själv på allvar hur ska man då kunna begära, att andra ska göra det?
Glad Påsk!
Mats Jonsson
