"Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden". Så står det i artikel 31 med rubriken "Rättvisa arbetsförhållanden" i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta är en av formuleringarna av det vi kallar mänskliga rättigheter.
Nu har de mänskliga rättigheterna tyvärr inte den allmänt accepterade och giltiga ställning runt hela jorden som man ofta föreställer sig. I länder som präglas av en stark tradition av envälde och självhärskardöme som tex Kina och Ryssland, för att inte tala om Nordkorea, har man svårt att tänka sig, att den enskilda lilla människans rätt skulle betyda någonting jämfört med härskarens vilja.
I länder med muslimsk kultur kan man knappast acceptera tanken, att det finns mänskliga rättigheter som står över den islamiska lagen, dvs sharia.
Men Sverige då? Ibland kan man få intrycket att vi anser oss vara världsbäst på mänskliga rättigheter. Men är det så? I en artikel med rubriken "Värderingar i praktiken" i Upsala Nya Tidning den 15 februari skriver Bengt Gustafsson, Lars H Gustafsson, Bo Nylund och Roland Söderberg bl.a.
"I svensk tradition ses inte de mänskliga rättigheterna som obligatoriska utan i bästa fall som vägledande och ibland som förhandlingsbara brickor i ett politiskt spel. Ja, frågan är om inte en svensk värdering är just att allt är förhandlingsbart".
Författarna har kommit något viktigt på spåren. Den starka tilltron till majoritetsdemokratin och vår underutvecklade maktfördelningsordning medför, att man i Sverige har svårt att acceptera, att en enskild individ skulle kunna ha rätt gentemot en stor institution eller ett starkt kollektiv. Hela denna hållning kommer tydligast till uttryck i den "svenska modellens" paradgren , arbetsrätten. I Arbetsdomstolen utgör en kränkt och förfördelad individ en bifigur. De viktiga aktörerna är de stora kollektiven, arbetsgivarparten och facket. Syftet med tillställningen är att dessa genom förhandlingar ska nå koncensus. För mycket länge sedan löste man mordfall på det sättet även i Sverige. I trakter med s.k. hederskultur gör man så fortfarande.
Hälsningar
Mats Jonsson
