På den tiden när Sverige ännu inte hade någon stark centralmakt, då hanterades mord och dråp i rättsligt avseende som om det vore fråga om tvistemål. Gärningsmannens och den dräptes släktingar samlades vid tinget och kom överens om ett lämpligt skadestånd. Sedan var saken ur världen och alla gick hem till sitt. Inte förrän på Gustav II Adolfs tid lyckades kungamakten slutgiltigt genomdriva, att handlingar av detta slag skulle anses som brott mot hela samhället, inte bara mot en viss släkt, och att de skulle dömas och bestraffas av rättsväsendet och inte lösas genom förhandling och förlikning. För oss i västerlandet idag framstår det som självklart, att detta är det enda rimliga. Men på sina håll i den muslimska världen finns möjligheten vid mordrättegångar, att den mördades släktingar förklarar inför domstolen, att de förlåter mördaren, varvid denne släpps fri. Detta känns nog också besynnerligt för en mer västerländskt fostrad person.
Mobbning kan anses vara ett socialt mord. Ibland medför mobbning rent fysiskt vållande till annans död. Men här håller samhället än så länge tjurskalligt fast vid sådana ålderdomliga förhandlingslösningar, som jag beskrev ovan, med skillnaden att de berördas släktingar är utbytta mot arbetsmarknadens parter. Mobbning anses inte som ett brott mot den enskilde, utan mot kollektivavtalet. Som skyldig kan den anses, om nu någon sådan finns öht, som försummat ett formellt delegerat arbetsmiljöansvar, inte den eller de som utfört mobbningshandlingarna.
Detta är en besynnerlig form av rättskipning och oförenlig med nutida västerländskt synsätt. Mobbning måste uppfattas som ett brott mot den enskilde och hanteras i enlighet med straffrättens vanliga principer.
Den synpunkt som är i ropet för tillfället är ju att lösningen ligger i att ge chefer bättre utbildning. Detta är särdeles naivt med tanke på att chefer så ofta själva initierar och deltar i mobbning. Att högre utbildning utan vidare medför högre moral är ingalunda självklart.
Hälsningar,
Mats Jonsson