För några år sedan sökte jag komministertjänsten i Söderfors. Jag var ende sökande och kallades till intervju mitt i sommaren. Då körde jag de 37 milen från lantstället i Östergötland. När jag infann mig på angiven tid och plats fanns ingen där. Efter någon timme kom en dam förbi, som kände kyrkorådets ordförande och ringde upp honom. Ordföranden meddelade, att intervjun var inställd, eftersom det bara fanns en sökande. Körde alltså de 37 milen tillbaka och det gjorde mig detsamma för det var vackert väder och jag hade i alla fall fått tillfälle att se Söderfors och dess sevärdheter. Tjänsten utlystes därefter på nytt och ytterligare en sökande anmälde sig. Denne hade inte fullgjort de föreskrivna tolv månaderna som pastorsadjunkt och var alltså inte behörig vid ansökningstillfället, men fick ändå domkapitlets förord.
Tillsammans med mitt CV finns ett fint intyg från ärkebiskop Weman. Detta skickade jag med när jag för en del år sedan åter sökte tjänsten i Stenhagen. På vägen genom församlingskansliet försvann intyget och nådde aldrig domkapitlet. Det upptäckte jag när handlingarna återsänts till mig. På fackligt håll menade man, att sådant snarare är ett ärende för polisen än för facket. När saken undersöktes återfanns en kopia av intyget på personalchefens skrivbord. Detta kan naturligtvis tillskrivas den mänskliga faktorn. Men riksdagsledamoten Christer Winbäck och andra har visat, att det blivit en inte ovanlig sedvänja att försnilla handlingar när man vill ställa till det för någon.
Häromåret fick jag oväntat ett brev från domkapitlet med uppgift om vilka som sökt komministertjänsten i Tolfta och vilka som förordats. Bland namnen på de sökande fann jag även mitt eget. Det förvånade mig, eftersom jag överhuvudtaget inte sökt denna tjänst. För att få ett avslag behöver man alltså inte ens besvära sig med att söka. Det är ju bekvämt.
Sådana episoder föranleder mig att anta, att mina handlingar, vitsord och referenser är helt obehövliga för bedömningen av mig. Det är inte dessa som ligger till grund för omdömet. Men vad kan det då vara? Hösten 2010 sökte jag en liten syssla vid Sveriges Kristna Råd och kallades till intervju bland 16 sökande. Bland intervjuarna fanns en dam från nationella Kyrkokansliet. Jag kände henne inte och vi hade aldrig träffats tidigare. Men hon kunde meddela, att "det man säger om dig är att du är lysande på egen hand men att du inte kan jobba i projekt". Men nu har jag faktiskt genomgått ett vetenskapligt test och ett färgglatt pajdiagram förklarar, att jag är en utpräglad samarbetstyp.
Nyligen har facket tagit reda på, att jag i domkapitlet räknas till kategorin olämpliga med hänvisning till "samarbetssvårigheter", "eget race" och liknande standardfraser. Efter mer än femton års strid är vi alltså tillbaka på ruta ett igen. Att Arbetsdomstolen i domen den 30 november 2005 på alla punkter underkände uppfattningsförmåga, trovärdighet och omdöme hos min motpart föranleder ingen reflektion. Inte heller domstolens sammanfattning, att arbetsgivarens åtgärd utgjorde en "svår felbedömning" som ledde till en "allvarlig kränkning".
Domstolen ogiltigförklarade därmed avskedandet av mig, men kyrkonämndens ordförande, som skaffat sig ensam delegation på ärendet meddelade i brev två dagar efter domen att han inte hade för avsikt att lyda domstolen. DEt betyder att både vetenskap och juridik står sig slätt gentemot en massiv folktro och kafferumsprat. Då är det mörka tider.
I många fall av social utstötning, uppsägning och utköp talas det idag om "samarbetssvårigheter". Termen är vär särskild uppmärksamhet, för den betyder inte vad man vanligtvis föreställer sig. I släptåg med New Public Management från slutet inträffade en hierarkisering av arbetslivet. Verksamheter som tidigare fungerat på ett kollegialt sätt skulle ledas av en uppsättning chefer på flera nivåer. Endast hos cheferna skulle det finnas initiativkraft, information och makt.
I verkligheten medförde detta, att mängder av osäkra chefer känner sig hotade av underställda med bättre utbildning och större initiativförmåga och skrämmer anställda till lydnad med hot om lägre lön eller uppsägning. "Samarbete" betyder då ingenting annat än underkastelse. Samtidigt stämplas initiativrikedom som "eget race". Det optimala samarbetet är väl då det som man levererar när man obduceras.
För någon tid kastade den femte av mina efterträdare som präst i Stenhagen in handduken och tjänsten blev ledig igen. Det vore ju ett tillfälle att ge Stenhagenstriden en harmonisk avslutning och samtidigt upprätta kyrkans anseende. Per mejl får då kyrkorådet veta, att tjänsten inte kommer att utlysas, utan tillsättas genom omflyttning av tjänsteinnehavare. Ibland undrar jag: Är detta Sverige? Eller lever jag i en bananrepublik?
Hälsningar
Mats Jonsson
