På senare tid har det talats mycket om trygghet som ett mänskligt grundbehov. Oftast handlar det om situationen i utanförskapsområden, där människor upplever det otryggt att bo och vistas. Politiska partier och andra organisationer levererar det ena förslaget efter det andra till hur tryggheten ska öka. Problemet försvåras naturligtvis av att upplevd grad av trygghet och verklig sådan kan skilja sig väsentligt. Men så länge livet går sin gilla gång räknar vi väl med att tillvarons lagar, både naturlagar och stiftade lagar, ger oss det skydd vi behöver.
Men plötsligt kan allting kastas över ända och katastrofen slå till. En liten gnista från en maskin, en vårdslöst hanterad låga e.dyl möter en miljö, som förberetts av månadslång torka och plötsligt står vi inför en situation, som vi inte bemästrar. All trygghet är bortblåst. Hektar efter hektar av grönskande skog förvandlas till en rykande och sotig pelarsal av svedda stammar. Hus och hem är hotade.Vägar blir oframkomliga, när brinnande träd faller över dem. Kulturhistoriska och hemtrevliga byar byar kan bli dödsfällor. "Vådeld" låter som en gammalmodig form av fara, som det moderna samhället inte behöver frukta. Men så var det inte, visade det sig. Den moderna utrustningen och de mänskliga ansträngningarna från många håll i Europa kan i det akuta skedet bara begränsa eldens utbredning. För att släcka den behövs en ordentlig omsvängning i vädret med ihållande långvarigt regn.
På det individuella planet kan en mobbningskampanj i arbetslivet jämföras med vådeld. Den sveper fram bortom all reson, när vinden kastar elden från den ena trädtoppen till den andra. Tryggheten är utplånad och det som är kvar är ödemark.
Bästa hälsningar
Mats Jonsson
