När jag gick i första klass i småskolan fick vi anvisningar av fröken om hur vi skulle förhålla oss om vi råkade ut för trakasserier, mobbning eller fysiska angrepp. Då skulle man säga till angriparen: "Jag vill inte att du gör så där mot mig, för då blir jag så ledsen".
Fast vi bara gick i första klass förstod vi allesamman hur naivt det rådet var och gjorde oss lustiga över det.
Jag kom att tänka på detta efter att ha sett några avsnitt av TV-serien "Morgans mission". Där börjar man med att låsa fast hela diskussionen med ett par naiva, men lömskt doktrinära paroller, nämligen "Det finns inga onda barn, det finns bara onda mönster", resp. "Mobbning beror inte på onda människor, utan på dålig gemenskap". Man måste ju inse, att sådana paroller inte är något annat än trossatser, som är grundade på specifika, subjektiva och tidsbundna föreställningar.
Vad ska man säga om barn, som plågar ihjäl smådjur bara för nöjes skull? Och vad ska man svara människor, som överlevt förintelsen eller ISIS fångläger? Dålig gemenskap, eller?
Hälsningar,
Mats Jonsson
Ibland brukar jag muntra upp mig själv genom att titta på "Superhero cats" på Youtube. Där kan man se alldeles vanliga huskatter utföra hjältedåd, tex rädda människor från eldsvåda. Ofta handlar det om att någon jättestor hund, typ Grand Danois e.dyl. ofredar en kattunge. Då kommer kattmamman farande som ett skott och attackerar hunden under vilda vrål. Tydligen är katten helt omedveten om att hunden är flera gånger större. Eller också besitter katten ett mod, som jag önskar att jag också hade.
Den som utsätts för mobbning blir oftast liksom paralyserad och förlorar förmågan att försvara sig, för att inte tala om kapacitet att själv gå till offensiv. Tänk om man hade huskattens kurage i sådana lägen! Tänk om man fick se mobbaren lomma bort med svansen mellan benen!
Men kanske är vi i OMM modigare är vi själva förstår! Vem vet, vilka stora och starka krafter vi ständigt utmanar genom vår kamp mot mobbning!
Hälsningar,
Mats Jonsson
Mobbning förekommer i alla tider och kulturer. Den första som har upptecknats är den bibliska berättelsen om Josef och hans bröder. Vi finner den i 1 Moseboken, kapitel 37.
Josef var ett sladdbarn och favoriserades av sin far Jakob, också kallad Israel, vilket väckte avund hos de äldre bröderna. Josef tycks också ha varit en liten skvallerbytta på det oreflekterade sätt, som man kan se hos barn och underhavande, som vill vara till lags.
När Josef sedan berättade om sina drömmar var måttet rågat för bröderna. Drömmarna gick ut på att Josef i framtiden skulle komma att få en förnämare position än resten av familjen. Även fadern såg sig föranlåten att tillrättavisa Josef. I det läget reflekterade ingen över frågan om drömmarna kunde ha något sanningsinnehåll. Josef framstod som mallig och odräglig och bröderna hatade honom.
När de var tillsammans ute i betesmarkerna konspirerade bröderna om hur de skulle göra sig av med Josef. De skulle döda honom och kasta honom i en brunn. Man kan tänka sig att upphetsningen var stor. Men två av bröderna, Ruben och senare Juda, kom till besinning, stod emot grupptrycket i viss mån och föreslog andra lösningar. Så blev det också. De kastade Josef levande i brunnen och sålde honom sedan som slav till en karavan av köpmän, som var på väg till Egypten.
Berättelsen må vara uråldrig, men den innehåller åtskilligt att fundera över ännu idag. Inte minst visar den vilken våldsam negativ kraft det finns i avundsjukan. Mycket tyder på att just avunden är den starkaste enskilda faktorn i mobbningsskeenden. Nu som då.
Hälsningar
Mats Jonsson
På senare tid har frågorna om mobbning fått en omfattande medial uppmärksamhet. Det kommer tidningsreportage, TV-program och böcker i ämnet. Det är naturligtvis bra och det är inget tvivel om att vår verksamhet i OMM har varit en starkt bidragande och kanske avgörande faktor i denna utveckling.
Vi har varit aktiva i opinionsbildningen i snart tio år. Vi har tryckt på i alla möjliga medier och sammanhang. Vi har varit synliga på det politiska torget i Almedalen under åtta år. Man får hoppas, att detta också leder till att OMM:s syftemål förverkligas.Vi kan inte nöja oss med att utvecklingen mot detta syfte skulle stanna på halva vägen.
Men det förekommer också, både i medier och på andra håll, att mobbning framställs på ett sätt som bagatelliserar mobbningens katastrofala verklighet. Det sker när mobbning skildras som om den bara handlar om dålig stämning eller osämja på arbetsplatsen. Eller när den förminskas till misshälligheter, som vilken chef som helst kan avhjälpa genom trivselhöjande åtgärder eller genom att gå en kurs i psykosociala frågor. Då har man inte riktigt klart för sig, att cheferna själva inte sällan är aktiva som anstiftare eller medlöpare i mobbningsproceduren.
Att sätta bocken till trädgårdsmästare har aldrig varit någon bra idé. Det är därför det är så viktigt, att mobbning blir en fråga för rättsväsendet.
Bästa hälsningar
Mats Jonsson
För alla flocklevande varelser är gemenskapen och sammanhållningen i gruppen livsnödvändiga. Utstötning ur gruppen innebär en social och mental katastrof för den som drabbas. Ändå förekommer utstötning både bland djur och människor. Utstötning ur det mänskliga samhället eller gemenskapen har i somliga kulturer förekommit som straffpåföljd och skett under legala former. Det konstitutiva elementet i mobbning är just utstötning. Mobbning innebär alltså, att någon eller några tar sig rätten att utsätta någon annan för en social och mental katastrof.
För att nå detta mål använder mobbaren medel, som är i stort sett likadana överallt. Det handlar om att försvaga, skrämma och till slut knäcka offret så att denne förlorar sin självkänsla och motståndskraft och till slut bryter samman och försvinner ur gemenskapen. Detta kan ske genom verbala angrepp, falska beskyllningar, förtalskampanjer, smutskastning, isolering osv. Om den mobbade inte ger sig av självmant kan han/hon skiljas från arbetsplatsen utan hänsyn till arbetsrättsliga regler.
När detta sker på en arbetsplats är det naturligt att det uppstår oro och rädsla även bland andra medarbetare. Den psykosociala arbetsmiljön tar skada som en följd av mobbningen. Men i diskussionen om mobbning är det vanligt, att man förväxlar orsakssammanhangen och tänker sig, att mobbning är en följd av brister i arbetsmiljön. Därför har frågorna om mobbning sopats in under rubriken arbetsmiljöproblem och därför blir mobbning inte heller identifierad, utredd eller åtgärdad i vårt nuvarande system. Arbetsmiljöproblem hör ju till de områden, där arbetsmarknadens parter förväntas klara allting själva. Men detta system är uppbyggt med tanke på helt andra frågor. Där handlar det om fred på arbetsmarknaden, inte om en enskild som drabbats av utstötning. I de stora kollektivens strävan efter konsensus mals den enskilde ned som ett litet korn mellan kvarnstenar.
Den som drabbas av utstötning eller exkludering och som tillhör någon av de i diskrimineringslagstiftningen definierade minoritetsgrupperna kan gå till domstol med denna lagstiftning i ryggen. Den som drabbas av samma behandling men inte tillhör någon sådan minoritetsgrupp saknar denna möjlighet.
Det som nu behöver ske är att man inser att mobbning är ett psykiskt och socialt våldsbrott mot den enskilde. Det som Stefan Löven och Morgan Johansson ska göra är att se till att mobbning lyfts ut ur det arbetsmiljörättsliga området och flyttas in i det straffrättsliga. Först när man med hjälp av rättsväsendet kan lagföra förövaren och upprätta offret kan vi få ordning i denna fråga. Hela västvärlden ryser inför det ryska beslutet att avkriminalisera familjevåld. Hustrumisshandel ska betecknas som "administrativ förseelse". Men det är precis så man i Sverige betraktar mobbning.
Därför kräver Organisation Mot Mobbning att mobbning förbjuds i en egen paragraf i brottsbalkens tredje eller fjärde kapitel. Vi föreslår följande formulering av lagtexten:
" Den som genom upprepade kränkande handlingar stöter ut annan ur en social gemenskap, som är av väsentlig betydels för denne, dömes för mobbning till böter eller fängelse i högst två år. Var utstötningen uppsåtlig dömes för grov mobbning till böter eller fängelse i högst fyra år".
Mats Jonsson
Ordförande i Organisation Mot Mobbning
Rätt i Västergötland, fel i Hälsingland. Eller tvärtom. Så kunde det se ut på landskapslagarnas tid. Man kan undra om Svenska kyrkan är på väg tillbaka till den tiden, när man iakttar domkapitlens vitt skilda sätt att bedöma förseelser mot vigningslöftena. Både för sin egen skull och inför årets kyrkoval behöver frågorna om rättssäkerheten i Svenska kyrkan lyftas fram och granskas.
Om ingen håller vakt är det naturligtvis lätt hänt, att en organisation sådan som Svenska kyrkan utvecklar alldeles egna och säregna rättsföreställningar. Problemen med otillbörlig påverkan, oreflekterad maktutövning, okontrollerade uppgifter och andra brister i förvaltningskulturen är aktuella även i andra avseenden.
I samband med tillsättning av prästtjänster gör domkapitlet i det aktuella stiftet en värdering av de sökande. Somliga kommer på förslag som mest meriterade, medan andra sorteras bort som olämpliga. I vilketdera fallet är kriterierna oklara och grunderna ofta fördolda. Redan en preliminär jämförelse mellan stiften visar, att kvaliteten på urvalsförfarandet är lindrigt sagt skiftande. Här finns två intressen, som ska tillvaratas. Dels har församlingarna rätt att få den personal de behöver, dels har de sökande rätt till en kompetent bedömning.
Här behöver rättssäkerheten och urvalsmetoderna undersökas. Vilka slags uppgifter eller föreställningar ligger till grund för domkapitlens bedömningar? På vilket sätt har uppgifterna nått domkapitlet? Är uppgifterna relevanta? Hur sker beredningen av ärendena? Är domkapitlets ledamöter delaktiga eller sköts bedömningarna på tjänstemannanivå? Skvallrets betydelse som kunskapskälla behöver utredas i särskild ordning med beaktande av de värden, som modern textanalys och källkritisk metod kunde tillföra.
Hos kyrkliga och även andra arbetsgivare skymtar här och var föreställningen, att den som vänder sig till rättsvårdande instanser begår en illojal handling mot arbetsgivaren. Detta är ett tänkesätt, som är normalt och även begripligt i kriminella kretsar. I övriga delar av samhället hör det inte hemma. En av rättssamhällets grundläggande principer är att varje medborgare tillförsäkras möjlighet att få sin sak rättsligt prövad utan risk för repressalier. Den som har rent mjöl i påsen ser naturligtvis inte rättsväsendet som hot eller fiende.
I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs i artikel 30, att "Varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund" och i artikel 31, att "Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden". Stadgan ingår i Lissabonfördraget och utgör bindande lag även i Sverige. Inte desto mindre ser vi hur alltfler kyrkoanställda kasseras och därefter hindras från att återkomma i tjänst utan att lagliga skäl anförs för vare sig det ena eller det andra. Enligt en annan grundläggande princip har varje medborgare rätt att få veta, vad som läggs honom eller henne till last. Inte heller i detta avseende uppnår domkapitlen rättssamhällets mål.
Denna utveckling medför, att fullt arbetsföra personer hänvisas till samhällets skyddsanordningar, a-kassa, försäkringskassa och försörjningsstöd i stället för att få försörja sig själva genom kyrkligt arbete. Därmed vältrar kyrkliga arbetsgivare över sitt eget ansvar på det omgivande samhället och skattebetalarna. Som politiker kan jag inte se annat än att sådana kyrkliga arbetsgivare missbrukar samhällets välfärdssystem på ett sätt som icke kan accepteras.
En annan fråga är av mer formell natur. Gentemot församlingarna har domkapitlen ställning av tillsynsmyndighet. Då är det inte lämpligt, att domkapitlet eller någon av dess befattningshavare involverar sig på ett operativt sätt i församlingarnas egna uppgifter, tex att anställa personal.
Om den borgerliga kommunen behöver hjälp i någon av sina egna angelägenheter vänder man sig till samarbetsorganet Sveriges kommuner och landsting, inte till länsstyrelsen.
På samma sätt vore det mer korrekt, om församlingarna kunde söka professionellt bistånd hos Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, när det gäller meritvärdering och personbedömning i samband med tjänstetillsättningar.Domkapitlet kan då framföra sina synpunkter efteråt, om man har något väsentligt att erinra.
Men först och främst behöver Svenska kyrkan och de kyrkliga arbetsgivarna förnya kontakten med de grundläggande och klassiska principer, som vägleder västerländska rättssamhällen.
Mats Jonsson
Om man reser exempelvis till Rom vill man kanske skicka ett vykort hem till släkt och vänner. Men i Italien inträffar brevbärarstrejker titt som tätt. När postlådorna blivit överfulla kan det hända, att en strejkande brevbärare ändå kommer och tömmer dem - i Tibern. Åtminstone sägs det så.
I Sverige har uppskattningsvis cirka 8 000 anmälningar om mobbning skickats till Arbetsmiljöverket (AV) under den tid som dess föreskrifter om kränkande särbehandling , AFS 1993:17, varit i kraft. Ingen anmälan har föranlett någon åtgärd. Människor har trott, att de skulle skicka sina anmälningar till Arbetsmiljöverket i hopp om något slags ingripande. Av Arbetsmiljöverkets direktiv framgår emellertid, att verket inte har något sådant uppdrag. När det handlar om arbetsmiljöbrott är det polisen, som ska ta emot anmälningar.
Man kan tycka, att Arbetsmiljöverket skulle ha informerat anmälarna om detta eller själv vidarebefordrat anmälningarna till polisen. Tusentals människor, som fått sina yrkesliv, karriärmöjligheter och många gånger hela sin sociala tillvaro sönderslagen har invaggats i tron att de gjort vad de kunnat för att få hjälp. Medan verket bara har lagt alla anmälningar åt sidan.
Idag ligger regler om mobbning inlindade i arbetsmiljölagstiftningen och kommer aldrig till domstolarna. Det är inte tillfredsställande att ha en lagstiftning, som ser ut som ryska dockor, där man måste öppna den ena för att hitta den andra.
Kränkande särbehandling, social utstötning och diskriminering i alla former måste därför brytas ut ur den lagstiftning, där de i dag ligger dolda och på ett sammantaget och synligt sätt förbjudas i en egen paragraf i brottsbalkens tredje eller fjärde kapitel.
Det förefaller alltså som att Arbetsmiljöverket i detta sammanhang hel simpelt agerar som "målvakt". Företeelsen är känd från näringslivets bakgårdar. Själv känner jag mest till den från mina år som fängelsepräst.
Bästa önskningar om en God Jul och Gott Nytt År från OMM:s ordförande, Mats Jonsson, och hela styrelsen!
"Som du ser ut får du skylla dig själv" kunde man tidigare kasta i ansiktet på en kvinna, som utsatts för övergrepp. När det gäller mobbning kan det fortfarande låta på liknande sätt.
Det kunde också påstås, att kriminalisering av kvinnofridskränkning bara skulle vara till nackdel för den våldsutsatta kvinnan själv. Fortfarande är man i regeringen ovillig att kriminalisera kränkande särbehandling och social utstötning.
Men frågorna om mobbning kommer inte att kunna lösas så länge man bara betraktar dem som olycksfall eller misshälligheter i miljön. Man måste anlägga ett annat perspektiv och tänka i nya banor.
I OMM insisterar vi därför på att mobbning ska betraktas som ett våldsbrott per se mot den enskilda personen och hanteras därefter oavsett vilken miljö det begås i. Att lappa och laga i hittillsvarande ordning tror vi inte på. Jag skriver här om mobbning både i skolan och i arbetslivet. Mekanismerna är ju desamma.
I dagens synsätt fokuserar man alltför mycket på den miljö, i vilken mobbningen äger rum och definierar problemen utifrån denna miljö i stället för att se till den enskilde, som drabbas och identifiera de, likaså enskilda, personer som anstiftar och deltar i mobbningen. Mobbning i skolan uppfattas sålunda som ett skolproblem, vuxenmobbning ses som ett brott mot arbetsmiljön och hänskjuts helt naivt till arbetsmarknadens parter och diskriminering anses som ett brott mot allmän ordning (!).
Naturligtvis finns det miljöer som kan främja kriminalitet, men det betyder inte, när det gäller brott i brottsbalkens mening, att man lägger hela skulden på miljön och avstår från att utkräva personligt ansvar av de skyldiga.
Så gör man däremot när det handlar om mobbning. Våldsverkare i alla tider har funnit, att mörka skogar är en lämplig miljö att begå brott i. Men mord i skogen bedöms fördenskull inte som ett naturvårdsproblem och inte som en fråga, som det ankommer på markägare eller skogvaktare att hantera. Men ungefär så tror man, att mobbningsfrågor kan lösas.
Man föreställer sig, att frågor om kränkande särbehandling, social utstötning och diskriminering kan lösas inom samma system i vilket dessa handlingar utförs. Då förstår man inte de starka bindningar av beroende, lojalitet och jäv, som i sådana fall genomtränger hela systemet. Den mobbade kan inte sällan uppfattas och utmålas som en fridsstörare i lika mån av både kamrater, lärare, rektor, resp. facklig företrädare, arbetsgivare, personalchef, företagshälsovård och andra tänkbara instanser, som då sammansvärjer sig för att avlägsna den misshagliga personen ifråga.
Med tanke på de allvarliga följderna av mobbning med avseende på den utsattes hälsa och sociala situation är mobbning helt klart ett brott mot individens liv och hälsa eller frihet och frid. Mobbning hör därför hemma under brottsbalkens tredje eller fjärde kapitel.
Att lägga skulden på den mobbade är inte bara utmärkande för skolmobbning. Det är också regel i arbetslivet, där den mobbade ofta hängs ut som en udda typ med störande beteende och fel kompetens. "Blame the victim är ju en klassisk princip i olika former av kamp mellan människor.
Vad man måste lära sig att se, är att mobbning är medveten och målmedveten aggression, som syftar till att undanröja en medmänniska från den sociala gemenskapen. Liksom vid andra former av aggressivt beteende går det att identifiera både förövare och brottsoffer. Det finns alltså ingen anledning, att behandla mobbning annorlunda än våldsbrott för övrigt. Och naturligtvis ska sådana saker hanteras av utomstående instans med tillräcklig kompetens, självständighet och auktoritet.
Som präst i skolan och ledamot i Barn- och ungdomsnämnden i Uppsala kommun har jag många års erfarenhet av antimobbningsarbete eller brist därpå i skolan. Den uppfattning jag kommit fram till är den, att dessa problem löses bäst, snabbast och mest professionellt, när de överlåts till ungdomspolisen. Då tar polisen kommandot i klassrummet, gör en brottsutredning enligt konstens alla regler, förhör de inblandade, lyssnar på vittnen osv utan ovidkommande hänsyn. Föräldrar och skolpersonal inkallas också och har i denna metod sin plats på åhörarbänken. Detta fungerar utmärkt på de platser, där det förekommer.
På liknande sätt och i vanlig domstol bör även vuxenmobbning hanteras. I ett moderns rättssamhälle är det ju egentligen självklart, att våldsbrott ska hanteras av rättsväsendet, dvs polis, åklagare och domare. Inte av de inblandades intresseorganisationer e.dyl. Sådant hör hemma i ålderdomliga
klansamhällen. Men för att det rättsliga förfarandet ska bli det allmänna måste mobbning kriminaliseras och förbjudas i brottsbalken. Så sker också i flera olika länder idag.
Sverige måste följa efter.
Mats Jonsson
Kan vem som helst bli mobbare? Eller har mobbare särskilda personlighetsdrag? På sådana frågor kan man se vitt skilda svar. Här tror jag, att man måste skilja mellan mobbare utifrån den roll de har. De som bara är medlöpare och befinner sig i mobbningens periferi kan säkert vara helt vanliga människor, som bara låter sig ryckas med och påverkas av den sociala miljön. Men när det gäller dem, som är anstiftare eller aktivt driver en mobbningsprocess finns det många vittnesbörd om dysfunktionellt beteende och avvikande eller störda personlighetsdrag, som befinner sig i eller i närheten av narcissistiska och psykopatiska personlighetsspektra.
Där finns brister i perceptionsförmågan, som kan yttra sig på följande sätt:
1. Suggestibilitet. Man hör inte vad andra människor säger, utan fantiserar på egen hand. Hör något annat än det folk säger. Hör saker som ingen har sagt öht eller raka motsatsen till vad någon har sagt. Drar slutsatser, som inte följer av premisserna.
2. Svårigheter att skilja mellan fakta och fantasi. Frågan om vad som är sant eller falskt blir underordnad. På direkta frågor ger man de svar, som är bekvämast för stunden och tjänar ens egna intressen. Vid kontroll framstår man därför som inkonsistent eller lögnaktig.
3. Misstrogenhet. Man blir misstänksam mot omgivningen eftersom man inte förstår den. Reagerar med olust om någon skämtar. Upplever tillvaron som ett slagfält och ser därför andra människor som konkurrenter och fiender. Misstror vänlighet.
4. Omdömesdefekter. Bristande sinne för proportioner. Struntsaker blåses upp och viktiga saker försummas. Aggressionsutbrott, som förefaller obegripliga för omgivningen.
5. Brist på empati. Andra människors tankar, känslor och behov blir ointressanta, eftersom man inte förstår dem. Visar förakt eller obehag inför svaghet hos andra.
6. Rädsla. Eftersom omvärlden framstår som obegriplig blir man rädd för den och kan därför bli pedantiskt regelstyrd. Tolkar andras ord och handlingar på ett negativt eller exalterat sätt.
7. Kontrollbehov. Man är angelägen om att vara den som själv har allting i sin hand eller hålla sig väl med den som har det och hålla alla andra på mattan.
8. Härskartekniker. Försöker oskadliggöra sådant man inte förstår genom att håna det och uppträda arrogant. Kan avbryta andra med spydiga personangrepp, skaka på huvudet, himla med ögonen o.dyl. när andra talar.
9. Skuldbelägger omgivningen. Yttrar sig nedsättande om andra och tillvitar dem personliga brister som skäl för att man inte behöver bry sig om dem.
10. Mer mottaglig för subjektiva intryck än för faktainformation. Skiljer inte mellan subjektiva och objektiva skäl. Bryr sig inte om varningsskyltar.
11. Reagerar med stor affekt när man upplever sig vara föremål för hot.
12. Utan grund i verkligheten kan påstå, att man själv eller någon annan har tyckt eller sagt eller gjort olika saker. Skapar därigenom förvirring och motsättningar i omgivningen.
13. Lämnar olika och motstridiga uppgifter om en och samma sak vid olika tillfällen och säger emot sig själv utan att genera sig. Uppträder skamlöst.
14. Kan komma med tvärsäkra påståenden om saker man inte känner till och händelser man inte själv varit med om.
15. Tolkar andra människors utsagor, hållning och handlingar på ett sätt som vederbörande själva inte har avsett.
16. Osäkerhet ifråga om identiteten. Talar utan innehåll och sammanhang. Uttalar sig om saker man inte förstår med hjälp av färdiga fraser och upprepar vad man hört någon annan säga. Parasiterar på betydelsefulla personer och trampar på de svaga.
17. Hastiga svängningar eller motstridighet ifråga om attityd. Kan pendla mellan självsäkerhet, aggressivitet, inställsamhet och självömkan. Kan plötsligt växla mellan en överdrivet förekommande och en kallhamrad attityd eller uttrycka båda samtidigt. Ordval, tonfall och kroppsspråk stämmer inte överens.
18. Bristande förmåga att bilda sig korrekta uppfattningar eller fatta beslut till följd av eget förnuftigt övervägande. Kan därför bli redskap för andras manipulationer eller offer för egna hastiga impulser eller tankevillor.
19. Projicering. Beskyller andra för saker man själv gör sig skyldig till. Svagheter ifråga om handlingar och känslor, som man inte vill erkänna hos sig själv kastas över på andra.
20. Överföring. Kan väcka ett obestämt obehag hos andra människor genom att man överför skam, rädsla och hat till dem.
21. Falsk självbild. Försöker förmedla en grandios självbild, som inte stämmer med verkligheten. Överdriver betydelsen av sin egen person och sina egna insatser. Man kan fabulera om sina föräldrar, betydelsefulla vänner o.dyl.
22. Önskan att dra till sig uppmärksamhet. Framträder med tillgjorda manér i tal, klädsel och uppförande, ibland med sexualiserad anstrykning. Angelägen om beundran och underkastelse av omgivningen för att behärska tillvaron.
23. Tillåter inte, att andra får uppmärksamhet. Avbryter när andra samtalar, ignorerar andras inlägg eller sätter folk på plats på olika sätt.
24. Svårigheter med social interaktion. Håller antingen för stor eller för liten distans till andra människor. Kan kränka andras gränser.
25. Vaksamhet. Man upplever, att tillvaron är full av faror och fiender, som man måste oskadliggöra. Utvecklar därför konspiratoriska tänkesätt och manipulativa färdigheter.
26. Brist på ansvar. Tar inte ansvar för vad man sagt eller gjort. Förnekar eller skyller på andra.
27. Vidlyftig med anslagna medel. Vållar ekonomisk skada. Reser monument över sig själv.
Mats Jonsson
När mobbning en vacker dag skrivs in i brottsbalken så kommer hanteringen av hithörande frågor automatiskt att förändras och flyttas över till andra instanser. Här nedan har jag försökt ge en kortfattad framställning i 17 punkter. Först beskriver jag hur det ser ut i dag i enlighet med "avtalslinjen". Därnäst beskriver jag, enligt samma punkter, hur det kommer att se ut när "lagstiftningslinjen" blir genomförd.
Hälsningar
Mats Jonsson
NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN. "AVTALSLINJEN".
1. Mobbningsfrågor regleras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.
2. Mobbning jämställs med olycksfall och arbetsmiljöproblem.
3. Mobbning anmäles till chefer
4. Orsaker till mobbning anses ligga i organisation och arbetsmiljö
5. Saklig grund för uppsägning eller avsked prövas av facket och arbetsdomstolen
6. Ansvar utkrävs av arbetsgivaren i förekommande fall.
7. Arbetsrättsliga regler iakttas inte.
8. Arbetsdomstolen uppfattas som en skiljenämnd och respekteras in som domstol.
9. Mobbning fullföljs genom uppsägning och tvångsutköp under sken av "förlikning".
10. Ovisst vem som ska identifiera mobbning, chefer, skyddsombud, fackförbund, FK?
11. Anmälan om mobbning bestraffas
12. Mobbning definieras bort såsom konflikt eller tvist.
13. Mobboffer hänvisas till företagshälsovård, som betalas av arbetsgivaren.
14. Mobboffer misstänkliggörs och skuldbelägges.
15. Kritik tystas
16. Försäkringskassan gör egna bedömningar.
17. Mobboffer med post traumatiskt stressyndrom lämnas i sticket.
FRAMTIDA ÖNSKADE FÖRHÅLLANDEN "LAGSTIFTNINGSLINJEN"
1. Mobbningsfrågor regleras genom lag
2. Mobbning jämställs med fysiskt våld
3. Mobbning anmäles till polisen
4. Orsaker till mobbning anses ligga hos enskilda, som utför gärningen
5. Saklig grund uppsägning eller avsked prövas av polis och tingsrätt
6. Ansvar utkrävs av den som utför mobbningen
7. Arbetsrättsliga regler iakttas
8. Mobbning döms i vanlig domstol, som måste åtlydas
9. Mobboffer ska återvända till arbetsplatsen
10. Mobbning identifieras av rättsväsendet
11. Anmälan om mobbning utreds.
12. Mobbning hanteras som brott i brottsbalkens mening
13. Mobboffer hänvisas till brottsofferjour och sjukvård
14. Mobboffer upprättas
15. Kritik beaktas
16. Försäkringskassan rättar sig efter domstolens dom
17. Mobboffer hålls skadeslösa beträffande social situation, ekonomiska förhållanden och personlig hälsa.
Mobbning dödar. En skolflicka i Närke. En socialsekreterare i Jämtland. Förutom alla okända varje år.
8-10 procent av Sveriges skolelever och cirka 9 procent av arbetstagarna uppger sig vara utsatta för kränkning, utstötning och diskriminering. Siffrorna ökar. Uppemot 300 självmord per år beräknas vara relaterade till mobbning.
Det är hög tid att mobbning förbjuds och straffbeläggs i brottsbalken. Men lagstiftande politiker tassar försiktigt omkring frågan.
"Lagstiftning är inte rätt väg att gå" kan det heta. Varför? När man i andra fall möter beteenden, som är motbjudande och skadliga är en elementär åtgärd i ett rättssamhälle att man förbjuder dem.
Dödläget beror på en felaktig definition. Mobbning definieras hos oss inte som ett brott i brottsbalkens mening, utan som ett miljöproblem, som det ankommer på skolans och arbetsplatsens egna ansvariga att lösa själva.
På samma sätt har det funnits tider och kulturer, där man ansåg det rimligt att till exempel våld i familjerelationer hanterades av släktens överhuvud eller folk i farföräldragenerationen. Så gör vi inte längre hos oss. Människor som själva befinner sig i brottsutövningens operationsområde kan naturligtvis inte lösa problem, som förutsätter opartiskhet och utomstående auktoritet.
Det fanns också en tid, inte så avlägsen, då man ansåg, att alla slags destruktiva beteenden enbart berodde på samhället och den omgivande miljön, aldrig på den enskilde förövaren och dennes egna val. I fråga om mobbning kan vi se en kvarleva av detta synsätt.
Men mobbning kan aldrig hejdas om man inte spårar upp och bestraffar dem, som anstiftar och deltar i handlingen. Här kan man jämföra med Margot Wallströms kamp mot våldtäkt som medel i krigföring. Även i detta sammanhang har man försökt slingra sig ifrån det personliga ansvaret genom att skylla på kultur och strukturer.
Det ena antimobbningsprogrammet efter det andra visar sig vara verkningslöst. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om kränkande särbehandling i arbetslivet har aldrig fungerat. Mobbning kan nämligen sällan eller aldrig lösas inom den organisation, där den uppstått. Eftersom mobbning i grunden är ett kriminellt beteende behövs adekvat kriminologisk kunskap och kompetens för att komma till rätta med den.
Eftersom vuxenmobbning kommit att definieras som ett arbetsmiljöproblem och jämställas med olyckshändelse anses den också falla inom gränsen för den korporativistiskt präglade samhällssektor, där arbetsmarknadens parter är vana att regera själva. Där drar sig det demokartiska systemets företrädare för att gå in av rädsla för att beskyllas för intrång.
Därför måste mobbning omdefinieras och erkännas som ett brott i brottsbalkens mening oavsett i vilken miljö den sker. Så är ju fallet till exempel i Frankrike. Då kan riksdagens ledamöter känna sig fria att gå in med lagstiftning. Detta bör ske utan dröjsmål. Alla fakta finns redan på bordet.
Lagen måste utformas så att den omfattar alla slag av kränkning, utstötning och diskriminering vare sig det sker i skolan, i arbetslivet, på nätet eller någon annanstans.
Nu behövs en skärpt, samlad och konsistent lagstiftning och ett explicit förbud i brottsbalken. Där handlar kapitel tre om "brott mot liv och hälsa" och kapitel fyra om "brott mot frihet och frid". Där hör mobbning hemma.
Nu är det skolstart igen. Hur många barn kommer att gå till skolan med ångest och ont i magen?
Mats Jonsson
Organisation Mot Mobbning, OMM, vill informera om vilka vägar vi anser att man måste gå för att komma till rätta med det allvarliga missförhållande i samhället, som mobbning utgör. Vi kräver en skärpt och samlad lagstiftning vad gäller kränkning, social utstötning och diskriminering i alla former. För den skull tror vi inte, att detta omedelbart skulle lösa alla problem, men lagstiftning har ju också en normbildande effekt och påverkar synsätten på längre sikt. Idag har mobbning utvecklats till en vedertagen metod för att göra sig av med människor man inte gillar. Så ska vi inte ha det.
1. Mobbning måste förbjudas i en egen paragraf i brottsbalken. Det är egentligen obegripligt, att en företeelse, som vållar så mycket skada i arbetsliv och skola och så mycket lidande för den enskilde inte för länge sedan stämplats som kriminell.
2. En särskild enhet för brott av detta slag, det vill säga kränkning, utstötning och diskriminering, inrättas hos polismyndigheten i varje region. När det gäller mobbning i skolan förekommer det på sina håll att skolan ber ungdomspolisen om hjälp. Erfarenheterna av detta är goda. Polisen representerar en utomstående auktoritet och mobbning kan mycket sällan lösas inom ramen för det sociala sammanhang, där den uppstår.
3. Uppsägningar och avskedanden i arbetslivet prövas i denna instans. Mobbarens mål är att stöta ut sitt offer från den sociala gemenskapen och en uppsägning kan då vara slutpunkten i mobbningsprocessen. Enligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 30, ska varje arbetstagare åtnjuta "skydd mot uppsägning utan saklig grund". När mobboffer sparkas ut sker det idag med motiveringar, som kan vara irrelevanta, löjeväckande och direkt lögnaktiga utan att någon reagerar. Att företa en juridisk prövning av uppsägningar var tidigare en uppgift för kronofogden och vi föreslår, att man återknyter till denna ordning.
4. Personligt ansvar utkrävs av den som anstiftar eller deltar i mobbning. Eftersom mobbning idag inte betraktas som brott utan mer som olyckshändelse straffas inte den som bär det egentliga ansvaret, det vill säga förövarna själva. Någon gång kan arbetsgivare, eller, när det gäller skolmobbning, kommunen åläggas att betala skadestånd, men den egentlige förövaren kan lugnt fortsätta att söka efter nästa offer. Det är grundläggande i ett rättssamhälle att man spårar upp och bestraffar den som verkligen är skyldig och att lagens arm inte slår blint omkring sig.
5. Anmälningsplikt införs vad avser mobbning i skola och arbetsliv. Om någon idag anmäler mobbning svarar stora organisationer i allmänhet med att slå tillbaka och den som anmäler kan själv bli nästa offer och anklagad för brist på lojalitet. Anmälningsplikt visar åtminstone, att anmälaren har rätten på sin sida. Sedan hänger resten på civilkuraget.
Bästa hälsningar
Mats
När man tar del av olika mobbningsberättelser ser man många gemensamma drag och mönster. "Gökungen" är en gestalt, som ofta återkommer. Det är en person, som kan ha slunkit in i organisationen lite från sidan om och upplever sig stå längst ned i arbetsplatsens hierarki. Det kan vara si och så med utbildning och andra förutsättningar för arbetet. Men Gökungen, här kan vi kalla henne Birgit, inriktar sig målmedvetet på att avancera. För alla som vill lyssna kan hon berätta, att hon alltid varit missförstådd, av sina föräldrar, samhället eller omgivningen i allmänhet och förtryckt på sin förra arbetsplats. Där hade ingen sett hennes överlägsna kapacitet. Birgit kan nämligen klara av vilka arbetsuppgifter som helst och är beredd att göra allting bättre än någon annan.
På arbetsplatsen finns det andra, som fyllt sina uppgifter under många år. För att Birgit ska få mer plats måste någon röjas undan. Birgit siktar in sig på den lokala arbetsledaren, som vi kallar Ulla. Hon är vänlig och hjälpsam, men hon står ju i vägen för Birgits karriärutveckling. För att Ulla inte ska ana oråd börjar Birgit med att ställa sig in och smickra. Birgit är så tacksam att ha fått komma in på den fantastiska arbetsplatsen och ha fått en så underbar arbetsledare dessutom. Ulla lovar, att Birgit ska få all hjälp hon behöver för att finna sig tillrätta på jobbet. Alla är glada att ha fått en så entusiastisk förstärkning på arbetsplatsen. Så glada, att man inte märker, att Birgits intresse för arbetet och arbetstiderna upphör, när ingen är i närheten. Men det är ju synd om Birgit också. Det finns visst sjukdom i familjen, eller en sambo med missbruk, eller en krävande gammal förälder, eller något åt det hållet. När Ulla försiktigt frågar om de oregelbundna morgontiderna är det än det ena, än det andra.
Dags för nästa framstöt. Bäst att förekomma innan Ulla börjar bli farlig. Birgit går till närmaste chefen och gråter ut. Allting är så bra, säger hon, om det inte var för den elaka arbetsledaren. Jämt ska hon gå och anmärka på allting. Verkar inte ens vara riktigt kompetent heller. Inte alls så förstående och modernt utbildad som chefen. Nu sväller chefen upp av sin egen betydelse. Här ska visas professionellt ledarskap. Birgit får i uppdrag att hålla ögonen på Ulla och rapportera allt. Ulla har nog varit för länge på platsen och halkat efter i utvecklingen. Så bra, att det kommit in någon ny, som ser med friska ögon!
Ulla har alltid varit snäll och omtyckt, men är nog lite egen, åtminstone om man tänker efter ordentligt. Med oskuldsfulla små frågor får Birgit alla andra att tänka efter ordentligt. Ju mer de tänker, desto egendomligare blir Ulla. En väldigt udda typ, faktiskt. Kunde vi inte få någon bättre? Börjar bli gammal och virrig också. Glömmer papper och viktiga brev tex. Ett och annat papper och viktigt brev slinker ner i Birgits papperskorg istället för att lämnas i Ullas fack. Så då var den saken bevisad. Egentligen var det ingen, som någonsin tyckt om Ulla. Det var bara som man trodde innan ögonen öppnades. Ingen har hört talas om att Ulla har några vänner. Egentligen har man låtit sig förtryckas av Ulla hela tiden. Vilken tur, att det kom någon som avslöjade det! Gökungen har blivit befriare.Naturligtvis kan man inte stanna kvar i kafferummet, när Ulla kommer in. Bäst att inte säga något, när hon är i närheten heller. Det blir tyst omkring Ulla. Hon märker, att något håller på att hända, men kan inte förstå, vad det är.
Högsta ledningen håller sig på osynliga vägar informerad om händelseutvecklingen och följer den med förnöjt intresse. Högsta chefen har länge retat sig på Ulla. Inte för att han kan anklaga henne för någonting egentligen, men hon representerar en förgången tid. Ägnar alldeles för mycket tid åt kunderna tex. Det värsta var när hon fyllde jämnt. Då skrev lokaltidningen om henne med bild och allt. Man kunde ju nästan få intrycket, att det var Ulla och inte han som var högsta chef.
Nu ska det visas situationsanpassat ledarskp. Ulla skickas till företagshälsovården. Visas in i ett litet rum utan fönster. "Förstår du inte hur ensam du är?" frågar terapeuten högljutt och irriterat. Ulla får återkomma, men förstår fortfarande ingenting. Det tar en tid för henne att inse, att hon är inkompetent och avvikande eftersom hon inte förstår någonting. Golvet gungar under fötterna. " Jag är en bluff. Har aldrig uträttat någonting av värde. En parasit på företaget i alla dessa år." Tankarna far genom hennes huvud som kornblixtar i nattmörker. Terapeuten fortsätter: "Fattar du inte, att medarbetarna är rädda för dig? Livrädda att du ska få dina utbrott!" Ulla fattar inte det heller, men vad ska man vänta sig av en som är så inkompetent?
Nu är det närmaste chefens tur. Dags för mer situationsanpassat ledarskap: "Ja du, Ulla det är ju väldigt lång tid du har varit hos oss, kanske för länge förresten, så du har nog blivit lite trött, till och med utbränd och det är därför vi varit överseende med dig och ingen kan ju vara på topp jämt. Och du förstår väl själv, att jag inte kan be dig följa med på personalresan till Gripsholms slott, för jag måste ju tänka på de andra medarbetarna också. Så nu hoppas vi att du ska få tid att vila upp dig och hitta tillbaks till dig själv och du vet ju att vi tycker så mycket om dig allihop och nu får du gå till HR-specialisten och ordna med detaljerna." Ulla är förvirrad. Vad var det chefen sade egentligen? Skulle jag vara hos HR-specialisten kl 14 på torsdag? Vad var det jag skulle göra där? I hörnet sitter en man, som inte sagt någonting. Han ritar gubbar i sitt skrivblock. Ulla känner igen ansiktet, som hon sett i en folder från sitt fackförbund. "Det är bäst att du gör som chefen säger", viskar han till Ulla när de går ut. "Alla vill bara ditt eget bästa".
"Jaså, du kommer nu", säger HR-specialisten på torsdag, "du trodde kanske att du skulle vara med på personalfikat, men det var faktiskt kl 13 vi skulle ses, kommer du inte ihåg det? Nejvisst, du har ju problem med minnet. Det brukar vara så med sådana som du. Du minns väl inte ens vad det är du har ställt till med. Men nu har vi bestämt oss för att tysta ned det för din skull och med tanke på din familj. Har du den kvar, förresten? Ja, just ja, din man dog ju häromåret, eller hur var det? Det är nästan 30 år du varit hos oss och därför tänker vi vara generösa och ge dig tre månadslöner och nu får du lägga det här misslyckandet bakom dig och gå vidare och no hard feelings från något håll, eller hur?" HR-specialisten hade svart skinnväst och smala glasögon. När Ulla mötte hans blick kom hon att tänka på getabocken, som hon skulle passa, när hon var barn och besökte morföräldrarna på deras lilla gård i Härjedalen. "Och du vet förstås," fortsatte HR-
specialisten, "att lojaliteten mot företaget medför arbetsrättslig tystnadsplikt dvs att du inte ska prata med någon om det här, eller hur, Ulla?" "Tysta ned vad för någonting? Vad är det jag ställt till med? " hinner Ulla tänka innan mörkret sluter sig omkring hennes utbrända hjärna med dess värdelösa minne. På arbetsplatsen vet man desto mer:" Konflikt med chefen och medarbetarna. Hopplösa samarbetssvårigheter. Misskötta arbetsuppgifter.Var det inte något som försvunnit också? Och så detta som man inte ens kan tala om." När Ulla skrivs ut från psyket ett halvår senare kan hon möta någon av de tidigare arbetskamraterna på gatan. Men ingen vill bli sedd tillsammans med henne. Tänk om någon skulle få veta, att man pratat med Ulla. Det finns ögon överallt. Bäst att gå över på andra sidan gatan och titta in skyltfönstren medan hon går förbi.
Varje arbetsplats måste stå under kompetent arbetsledning. Den bästa, som går att uppbringa. I den arbetsledande befattningen finner vi därför Birgit. Med spetskompetens i modernt ledarskap. Med situationsanpassat minne. Ständigt på vakt inför nya möjligheter. Alltid lojal. Till dess reviret behöver utvidgas och den lättlurade chefen kan bytas ut. Gissa mot vem? Ja, vem är det som verkligen förtjänar, att få sitta i chefsstolen? Gökungen sträcker på halsen, vecklar ut vingarna och förvandlas till en fulländad jättefågel, luftens härskare, en grandios kondor.
En solig söndagmorgon i oktober sitter Ulla vid sitt köksbord. Det brukade kännas trivsamt med den blåmålade köksmöbeln och kopparsakerna, som påminde om hennes barndomshem. Nu känns det ingenting längre. Mårbackapelargonerna blommar fortfarande, men det berör henne inte som det brukade. Hon har två brev att skriva. Först till dottern, som bor med man och fint jobb i Brooklyn NY, med utsikt över Hudsonfloden. Ulla skriver och ber om förlåtelse för att hon varit så misslyckad som mor. Sedan skriver hon till Karlsson i våningen under. Den svart-vita katten hoppar upp på bordet fast han vet att han inte får och nosar missnöjt på pillren, som Ulla räknat och lagt i prydliga rader bredvid kaffekoppen. "Det blir nog bra, kisse", säger hon, "jag har skrivit till Karlsson att du ska få bo hos honom i våningen under". När klockorna ringer i den lilla kvarterskyrkan sitter hon i sin blå kökssoffa och bara väntar.
Så småningom blev saken känd på den förra arbetsplatsen. "Där ser man ju, att hon var totalt labil", sade någon av cheferna, "det var då för väl att hon kom härifrån i tid". Lokaltidningen publicerade en sympatisk minnesruna, som Karlsson i våningen under hade författat. En morgon låg den uppslagen i kafferummet. En tyst och osynlig vrede spred sig i ledningens olika nivåer. Kanske förenad med ett stråk av rädsla. "Jaså, vi har en förrädare ibland oss, någon opålitlig råtta i avloppsrören".
Bästa hälsningar och glad midsommar!
Mats Jonsson
I diskussionen om mobbning och dess orsaker kan man urskilja två uppfattningar. I den ena förlägger man orsaken till mobbning
i organisationen och arbetsmiljön. Detta är en gängse uppfattning hos fackförbunden, Arbetsmiljöverket med flera. Mobbning
anses uppstå på ett ödesbestämt sätt ur en dålig arbetsmiljö och ingen har personlig skuld för det. Felet ligger i strukturerna.
Man delegerar ett formellt arbetsmiljöansvar för den händelse man skulle behöva visa att någon har det. Detta säger ingenting om
den som fått ansvaret har varit inblandad i mobbningen. Mobbning jämställs snarast med en olyckshändelse.
Uppfattningen påminner om tankegångarna som var vanliga på 60- och 70-talen. Alla slags beteenden och brott skylldes på miljön, dåliga barndomsförhållanden, samhället och så vidare. Ingenting var den enskildes fel eller förtjänst. Alla var offer. Att arbeta mot mobbning innebär då att förändra organisation och strukturer.
I den andra uppfattningen menar man, att det finns enskilda aktörer, som har avgörande betydelse för mobbningens uppkomst och utveckling.
Här har olika personer också olika roller. Det finns anstiftare, medlöpare och åskådare, som driver mobbningen framåt med målet att exkludera
en person från den sociala gemenskapen. Av någon orsak är detta synsätt vanligare när det gäller mobbning i skolan.
Mobbningens orsaker finns hos enskilda personers egenskaper som maktlystnad, revirmentalitet, rädsla, prestige, avundsjuka, mindervärdeskomplex med mera. Människor som mobbar kan också präglas av empatistörningar av narcissistisk eller psykopatisk karaktär.
Även den som har denna uppfattning kan konstatera, att mobbning och dålig psykosocial arbetsmiljö följs åt, men arbetsmiljön anses då inte vara orsak till
mobbningen, utan tvärtom. Mobbaren är en agitator, som skapar en dålig arbetsmiljö eller utnyttjar en redan befintlig sådan. Miljön kan vara en faktor, som möjliggör mobbning, men är inte orsak till den.
Att arbeta mot mobbning innebär då att man förbjuder och straffbelägger mobbning i brottsbalken så att den som anstiftar och deltar i mobbning kan ställas till personligt ansvar. Detta är också min syn på saken.
Hälsningar,
Mats Jonsson
En gång för länge sedan fanns en bondgård, där den gamle husbonden levde kvar och plågade familjen, son, sonhustru och de små barnbarnen, med ett despotiskt herravälde. Till slut stod sonhustrun inte längre ut med hans trakasserier. Dag för dag lade hon därför en liten nypa arsenik i hans välling. Ingendera dosen var tillräcklig för att döda gubben, men en dag hade den samlade mängden arsenik blivit tillräcklig och gamlingen avled. Men misstankar hade uppstått och länsman utredde saken. Sonhustrun rannsakades, befanns skyldig till mord, dömdes till döden och avrättades.
Detta var en berättelse av det slag, som det ansågs värdefullt för barn att lyssna till i folkskolans lägre klasser. Vari den pedagogiska poängen låg minns jag inte att skolfröken avslöjade. Men i de saker, som denna sida handlar om kan vi dra slutsatser. Vi hävdar ju, att mobbning är en uppsåtlig handling, som syftar till att utestänga någon från arbetsplatsen eller arbetslivet f.ö. och därigenom beröva denne möjligheten att försörja sig. För att nå detta mål använder sig gärningsmannen av upprepade kränkande handlingar. Dessa är var för sig oftast inte tillräckligt allvarliga för att bedömas som brott. Men vi menar alltså, att dessa kränkande handlingar ska vägas samman och dömas såsom ett sammantaget brott mot bakgrund av gärningsmannens uppsåt. Det är så tex kvinnofridskränkning ska behandlas i domstol.
I juridiska kretsar förekommer på sina håll en annan uppfattning, nämligen att man inte kan nå framgång i domstol på detta sätt. Denna uppfattning är felaktig i två avseenden. Dels bortser man från uppsåtet. Dels utgår man ifrån att varje kränkande handling för sig har straffvärde 0. Och 0 + 0 + 0 + 0 + 0 = 0. Men så är det inte. De enskilda kränkande handlingarna är klandervärda och kan åsättas ett straffvärde av tex 0,20%. Efter bara fem sådana handlingar har man nått upp till brottsrekvisitet. Eller menar man, att sonhustrun i berättelsen borde ha frikänts från mordanklagelsen med hänvisning till att hon enbart vid enstaka tillfällen distribuerat arsenik i obetydliga och ofarliga mängder?
Den jurist och advokat som har den ojämförligt största erfarenheten av mobbningsärenden i Sverige är Michael Fischbein vid Juristhuset i Stockholm. Han är fullständigt klar, tydlig och bestämd i sin uppfattning. Mobbning skulle mycket väl gå att döma på det sätt som OMM förespråkar. Den andra uppfattningen är felaktig, menar han. Anledningen till att mobbning ännu inte är förbjuden i brottsbalken är alltså inte av juridisk karaktär, utan beror på att man inte vill. Men vem eller vilka är det som inte vill? Och varför vill de inte?
"Cui bono? Till nytta för vem?" är en klassisk fråga i brottmålssammanhang. Den har ställts åtminstone sedan Cicero var verksam som advokat i det gamla Rom. Den som är det minsta bekant med miss Marple vet att frågan är elementär. Den frågan bör också ställas när det gäller mobbning. Vem har intresse av att möjligheten finns kvar att med hjälp av kränkande handlingar saklöst kunna göra sig av med en anställd eller medarbetare?
Hälsningar
Mats Jonsson
"Tro på seger är det främsta villkoret för all framgångsrik strid", sade Catherine Booth, som var ledare för Frälsningsarmén efter sin far, William Booth.
OMM håller fast vid sitt syfte och viker inte en millimeter från kravet,att mobbning ska kriminaliseras genom en explicit lag i brottsbalken. Det är ingen idé, att försöka få oss att ändra uppfattning. Läs gärna en gång till vad som står i hemsidans orangefärgade fält.
Detta innebär, att man måste byta fokus och tänka i straffrättsliga banor. Att gräva ner sig i det civilrättsliga gungflyet leder inte framåt. Man vinner inte krig genom att bara sitta vid lägerelden och berätta historier från förr i tiden och vänta på att riddarna kring runda bordet ska komma och hjälpa till. Inte heller får man någon kraft av att älta fiendens oförrätter och illgärningar i all oändlighet. I stället måste man rekognoscera terrängen framför sig så att man får veta var den är framkomlig och var fiendens ställningar är svagast. Sedan avancerar man framåt. Jag upprepar: Framåt! När fienden är inom skotthåll ställer man in kanonerna på rätt avstånd, siktar och ger eld.
Att ideligen blicka tillbaka och dividera om fackförbunden, arbetsgivarna, försäkringskassan, arbetsmarknadsutskottet, arbetsmiljöverket, arbetslivsinstitutet m.fl civilrättsliga aktörer har blivit till ett självskadebeteende. För att påverka lagstiftningen ska vi istället arbeta gentemot lagstiftande politiker i riksdagen, justitieutskottet och justitiedepartementet. När detta kommit i ordning kan allting annat falla på plats. När mobbning döms som brott får den utsatte status som brottsoffer och inte bara gnällspik. När mobbning utreds som brott är den inte längre bara en härva av ogynnsamma omständigheter.
Naturligtvis känner vi till nu gällande arbetsmiljölagstiftning. Det är märkvärdigt, att en så bisarr konstruktion kommit in i lagboken. Lagen innebär, att en handling kan beivras som arbetsmiljöbrott om den redan är straffbelagd i brottsbalken. Det är detta jag syftar på i min artikel i DN häromåret, där jag talar om en lagstiftning, som ser ut som ryska dockor. Man måste öppna den ena för att hitta den andra. För den som drabbas finns ingen poäng i en sådan lagstiftning.Jag kan tänka mig, att det var därför som Högsta domstolen inte tog upp Krokomfallet. Eftersom vållande av sjukdom och annans död redan finns i brottsbalken kan de ju lika gärna lagföras jämlikt densamma.
Nu menar vi alltså, att mobbning ska kriminaliseras som ett eget brott. Det ska inte behöva gå så långt, att någon blir sjuk eller ta livet av sig förrän rättssamhället kan visa klorna. Därför beslöt OMM vid sitt årsmöte den 19 mars att anta följande tentativa formulering av en sådan lag:
" Den som genom upprepade kränkande handlingar stöter ut annan ur en social gemenskap, som är av väsentlig betydelse för denne, dömes för mobbning till böter eller fängelse i högst två år. Var utstötningen uppsåtlig dömes för grov mobbning till böter eller fängelse i högst fyra år."
Förslaget tar fasta på utstötning som det konstitutiva elementet i mobbning. Det påstås emellanåt, att uppsåt i fall som detta skulle vara svår att styrka. Med detta lagförslag kan man döma gärningen även om uppsåt inte kan bevisas. Nu ska vi höra oss för bland straffrättsjurister om vad de tycker. I debatten möter vi alltför ofta en tveksamhet, som skyddar förövaren. Men nu säger jag: Sluta dalta med mobbarna!
Vankelmodet och tveksamheten reser invändningar; det har vi hört. Det är svårt att veta vem som är förövare eller offer, kan det heta. Men chefen för ungdomspolisen i Uppsala sade till mig, att "Man lär sig se mekanismerna när man jobbar med det". Det blir så svårt när ord står mot ord, säger någon. Som om det skulle vara en nyhet, att brottslingar ljuger. Det är därför poliser utbildas i kriminalpsykologi och förhörsteknik. Mobbning kan vara så subtil, tycker någon. Visst, men om man gör som Annie Lööf och hela Centerpartiet föreslår och väger samman alla mobbningshandlingar då blir det mer groteskt än subtilt och går att döma som ett sammantaget brott som man gör tex vid kvinnofridskränkning. Det blir så svårt för rättsväsendet att hantera, hör man ibland. Men det behöver vi inte bekymra oss det minsta om, för så här är det: Om svenska folket vill, att mobbning ska vara förbjuden överallt och dess valda representanter i riksdagen klubbar igenom en sådan lag, då är det polisens, åklagarnas och domstolarnas enkla skyldighet att lära sig tillämpa den. Det har Gunno Gunnmo, tidigare polischef i Stockholm, förklarat för mig. Och Dan Eliasson sade häromåret, att han "inte hade några problem med kriminalisering av mobbning". Dessutom menade han, precis som vi, att fackliga ombud inte ska ägna sig åt brottsutredningar. Samhället kan inte delegera sådan myndighetsutövning till amatörer, som varken har kompetens eller befogenhet tvinga någon till förhör. Detsamma gäller ju "faktainsamlarna" i den norska modellen. Sådana modeller är inte rättssäkra. Nu byter vi alltså spelplan. Vi spelar inte längre på motpartens hemmaplan. Nu är det straffrätten som gäller, inte civilrätten.
Det verkar ibland som att människor i antimobbningsrörelserna är benägna att hemfalla åt det s.k. Stockholmssyndromet. Termen syftar på ett psykologiskt fenomen, som konstaterades vid Norrmalmstorgsdramat. Det innebär, att människor, som drabbats av brott och tex blivit tagna som gisslan börjar identifiera sig med förövarna, tyr sig till dem som gjort en illa och söker hjälp hos dem. En biblisk beteckning för detta är "Hunden vänder åter till sina spyor".
Vintergäck och snödroppar har vi redan sett. Snart får vi se islossningen också.
Glad Påsk!
Mats Jonsson
OMM:s främsta mål är ju, att mobbning ska klassas som brott och hanteras som en straffrättslig fråga. När en sådan lagändring kommer till stånd medför den, att många andra problem som hänger samman med mobbning kommer att falla på plats. Lägg märke till, att jag skriver "när", inte "om". Jag är nämligen övertygad om att lagändringen kommer. Frågan är bara hur länge den dröjer. Lagstiftning är ju en uppgift för riksdagen och alltså en politisk fråga. Därför arbetar vi gentemot politikerna och med hjälp av politiska medel. Att skälla på fel träd är inte meningsfullt.
Den 14 januari 2014 hade vi ett sammanträffande med dåvarande justitieministern, Beatrice Ask (M). Jag lade fram vårt ärende under följande fem huvudpunkter: 1. Mobbning ska förbjudas i brottsbalken och den som mobbar ska straffas personligen. 2. I definitionen av mobbning måste ingå, att den konstitutiva delen är medveten social utstötning. Mobbning är därför ett uppsåtsbrott, inte bara ett underlåtenhetsbrott .Inte heller handlar det bara om konflikt eller arbetsmiljöproblem. 3. De allvarliga skador, som mobbning åsamkar den enskilde i socialt, medicinskt och ekonomiskt avseende gör det omöjligt att bedöma mobbning som något annat än brott. 4. I ett större sammanhang kan mobbning också ses som en människorättsfråga. Jfr EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. 5. Nu behövs en utredning om hur lagen ska formuleras, om rekvisit. Man bör också se på lagstiftningen i de länder där mobbning är kriminaliserad, tex Frankrike och Polen.
Vi hade ett mycket positivt samtal med Beatrice Ask och det var tydligt, att hon var intresserad både av sakfrågan och av våra synpunkter.
Inför valet 2014 skickade vi en enkät till riksdagspartierna med frågor om deras ställningstagande till mobbning. Svaren visade, att Centerpartiet var det enda som stack ut. Där hade man redan vid riksstämman 2013 fattat beslut om att verka för utredning om kriminalisering. "Mobbning ska vara ett brott, som man kan bli straffad för", sade Centerns dåvarande rättspolitiske talesperson, Johan Linander. Vänsterpartiet ville se en förändring i LAS så att det inte ska vara möjligt för en arbetsgivare som fällts i Arbetsdomstolen att tvångsutlösa en arbetstagare. I övrigt tydde svaren inte på några idéer om konkreta steg framåt. Det svar som röjde den största bristen på intresse kom från Kristdemokraterna.
Nu föreligger en motion från Emanuel Öz m.fl socialdemokratiska ledamöter "om skydd mot trakasserier av arbetstagare" . Där berörs också frågan om lagstiftning och mobbning jämförs med det närbesläktade komplexet diskriminering, som ju idag är förbjuden och straffbelagd i brottsbalken. Motionen har nr 2015/ 16: 1870 och finns på nätet. Jag vill uppmana alla att läsa den i dess helhet och reflektera över vad den innehåller.
Bästa hälsningar,
Mats Jonsson
Tamkatter brukar leka på ett grymt sätt med sina byten innan de gör slut på dem. Jag vet inte om alla slags katter plågar mössen på samma sätt, men de som jag känner till har gjort det. Min nya kisse är en mästare på att jaga. I timtal sitter han på pass och väntar ut musen. Väntar på att musen ska göra någon oförsiktig rörelse. Då kastar han sig blixtsnabbt över den och hugger till. Sedan håller han länge och väl på med att trakassera muskraken. Smäller till den än med den ena, än med den andra tassen. Ibland får musen slinka iväg en bit och tro, att han sluppit undan. Men katten kommer efter och kastar musen högt upp i luften.Musen dimper i backen och ligger där helt förvirrad. Då är det lätt att bita den i nacken. Jag brukar gå undan för att slippa se. Min kisse är ju annars så snäll och gosig.
När chefer mobbar anställda finns det också gemensamma mönster. Liksom hos katterna kan det gå ut på att paralysera bytet så att det ska gå lätt att tippa honom eller henne över kanten. Man kan undra var mönstren och metoderna kommer ifrån. Är det från forntiden nedärvda rovdjursinstinkter? Handlar det om perversa beteenden, som rinner fram naturligt i psykopatiskt störda hjärnor? Eller är det fråga om inlärda metoder, som förmedlas av högarvoderade konsulter vid exklusiva ledarskapsutbildningar?
En av de mest infama mobbningsmetoderna är "sekretesstricket". Det innebär, att mobbaren sprider ut, att det verkliga skälet till att mobboffret tas ur tjänst är att han eller hon gjort sig skyldig till något som ligger under sekretess och inte kan redovisas. En chef kan då påskina, att man handlar av hänsyn till den mobbade själv. I detta läge tystnar samtalet, den mobbade kan bli närmast paralyserad och ingen vågar ställa fler frågor. Men fantasin skenar iväg på olika håll och alla spekulerar för sig själva om vad som kan dölja sig bakom talet om sekretess.Att där inte döljer sig någonting alls och att alltsammans är bluff faller knappast någon in. Var och en tänker ut det värsta man kan komma på och projicerar det på mobboffret. "Sekretesstricket" är fruktansvärt effektivt. Men effekten avtar väsentligt, när man upptäcker, att metoden används med nära nog ordagrant samma formuleringar över hela landet.
Mats Jonsson
Under det gångna året har frågorna om mobbning fortsatt att uppmärksammas på olika sätt. Det förekommer föreläsningar, kurser och seminarier, det skrivs reportage och artiklar i tidningar, TV sänder inslag och program, böcker författas och ges ut osv.
Det är viktigt att debatten hålls vid liv. Men ibland kan jag befara, att frågorna om mobbning håller på att förvandlas till en marknad. Olika försäljare överröstar varandra. Varor av skiftande kvalitet bjuds ut. Inte sällan ser man helt motstridiga råd och synpunkter. För skolans vidkommande visar sig det ena antimobbningsprogrammet efter det andra vara verkningslöst. Inte heller finns det någon särskild anledning att föreställa sig, att Arbetsmiljöverkets nya anvisningar skulle fungera bättre än de tidigare. Göran Thybäck hävdar, att mobbning uppstår i organisationer med hierarkisk struktur, medan Eva Larsson menar, att det är i sådana arbetsmiljöer i skolans värld, där ingen säger ifrån, som mobbning kan florera. Även om de har motsatta ståndpunkter tar de båda för givet, att mobbning uppstår pga brister i organisationen. I den eljest intressanta TVserien "Morgans mission" möter parollen "Det finns inga onda barn, det finns bara onda mönster".
På dessa olika sätt avpersonifierar man mobbning. Den framställs som en företeelse, som med naturnödvändighet infinner sig när omständigheterna är ogynnsamma. Då bortser man från att mobbning består av illasinnade handlingar, som initieras och utförs av verkliga och identifierbara personer. Ibland undrar jag, om det finns något område i samhällsdebatten, där schablonartade påståenden, cirkelbevis och mer eller mindre omedvetet ideologiskt färgade och förutfattade ställningstaganden är så vanliga som i diskussionen om mobbning.
Det finns många olika men samverkande orsaker till att människor begår onda handlingar mot varandra. Samhällsvetare, psykologer, psykiatriker, m.fl. kan ha olika uppfattningar om varför människor begår brott som stöld, misshandel, mord mm. Men under tiden som diskussionen fortgår bestraffar man brotten. För att kunna göra det behöver man faktiskt inte veta allt om orsaken. Men man behöver rättskänsla och en adekvat lagstiftning. Därför är det på tiden, att jurister inom straffrätt och folkrätt samt lagstiftande politiker träder in på arenan.
Nytt mod och ett bättre nytt år önskar jag dig
Mats Jonsson
Det är skillnad mellan lagar och lagar. I lagboken finns olika avdelningar. Med ett gammalt ord kallas de "balkar". Civilrätten handlar om medborgarnas förseelser mot varandra.Frågor inom detta område hanteras av många olika myndigheter. I straffrätten handlar det om gärningar, som är så allvarliga att de bedöms som brott inte bara mot den enskilde, utan också mot staten. Inom detta område hanteras frågorna av polis, åklagare och domstol.
En del av civilrätten är arbetsrätten. Att denna efterlevs har man i Sverige delegerat till arbetsmarknadens parter att svara för. Den rättsliga instansen i detta fall är Arbetsdomstolen ( AD ). Den är sammansatt av företrädare från arbetsmarknadens parter och har alltså mer karaktär av skiljenämnd än domstol. I AD är det också mer kollektiven på arbetsmarknaden som står i fokus, inte den enskilde. Många av arbetsrättens bestämmelser är dispositiva, dvs de är förhandlingsbara och gäller så länge parterna inte kommit överens om något annat.
Det är vanligt, att en arbetsgivare, som mobbar en anställd åsidosätter arbetsrätten. Varje gång detta sker innebär en kränkning. Den utsatte känner ofta inte till arbetsrättens regler och förstår då inte själv, hur mycket eller i vilka avseenden han eller hon blivit kränkt.
En arbetsgivare som anser att en anställd beter sig felaktigt ska först "medvetandegöra" denne om saken och erbjuda kompetensutveckling. Vid mobbning hoppar man över detta. Därnäst ska arbetsgivaren utfärda en skriftlig varning, som ska förhandlas med facket. Också detta underlåts ofta, när arbetsgivaren vill göra sig av med någon. Sedan kan arbetsgivaren göra en omplacering, som också ska förhandlas.Oavsett vad facket eller den enskilde tycker kan en omplacering verkställas. Den anses tillhöra arbetsgivarens rätt att leda arbetet. Men vid fall av mobbning utgör omplacering ofta det första ledet i utstötning från arbetsplatsen. Tanken är att arbetstagaren ska få så odrägliga arbetsförhållanden att vederbörande ger sig av frivilligt eller bryter ihop. Med hjälp av sjukförsäkringen kan arbetsgivaren i det senare fallet lämpa över kostnaderna för sitt agerande på samhället.Den mobbade kan då hänvisas till företagshälsovården. Innan den utsatte hinner ge sin version av situationen har arbetsgivaren i regel hunnit före och preparerat företagshälsovården med sin bild av denne."Blame the victim" är en klassisk och verkningsfull handlingsplan.
Om en mobbande arbetsgivare ändå inte nått sitt mål kan han sedan gå vidare till uppsägning av "personliga skäl". Denna ska vara skriftlig och motiverad.De skäl, som anförs kan då till viss del ha någon likhet med verkligheten men för övrigt bestå av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, förtal och rena fantasier. Facket kan då, om det vill stödja medlemmen, ogiltigförklara uppsägningen och påkalla ytterligare förhandlingar. Men om en stor del av övriga anställda på arbetsplatsen och kanske också cheferna också är anslutna till samma fackförbund kan facket instämma i bedömningen att den mobbade utgör ett problem på arbetsplatsen och bör avlägsnas därifrån.
Om det blir aktuellt med ytterligare förhandlingar måste arbetsgivaren betala lön under tiden som tvisten pågår. Därför väljer många arbetsgivare idag, att gå vidare till avsked av den anställde, vilket också ska ske skriftligt. Både uppsägning och avsked ska föregås av varsel därom. Detta kan också underlåtas.Enligt arbetsrätten kommer avsked ifråga endast om den anställde gjort sig skyldig till grova brott, men en mobbande och målinriktad arbetsgivare bryr sig inte om detta heller. Ett avsked gäller omgående och arbetsgivaren behöver då inte betala lön. Avskedet ska också motiveras och här förekommer samma absurda lättvindighet som vid uppsägning. Om ärendet går vidare och facket ogiltigförklarar avskedet kan det bli process i AD, föregången av flera förhandlingar. Om facket inte vill driva saken kan man själv bestrida uppsägning och avsked i tingsrätten och i förekommande fall sedan överklaga till AD.
Men om facket driver ett ärende i AD är det alltså i första hand facket som är målsägande. Om arbetsgivaren fälls är det inte för brott mot den enskilde, utan mot kollektivavtalet. Om domen i AD utfaller till den mobbades fördel utdöms skadestånd både till denne och till facket. Men en sådan dom innebär inte att någon rättelse sker. Med hänvisning till §§ 38-39 Lagen om anställningsskydd, kan arbetsgivaren köpa ut den anställde enligt en viss tariff. Denna möjlighet är egentligen tänkt för det fall ett litet företag inte har ekonomisk kapacitet att återanställa den utsatte, men används idag i en omfattning som lagstiftaren icke avsett. På så sätt får den mobbande arbetsgivaren ändå sin vilja fram och den anställde blir slutligt utstött från arbetsplatsen.
I näringslivet kan en chef, som blivit utköpt från ett företag få en motsvarande befattning i ett annat. Men för vanliga anställda gäller andra villkor. Inom somliga sektorer håller man sig med förteckningar över personer som blivit utköpta för att hindra att de återkommer i arbetslivet. Där utköpet är ett led i mobbning kommer denna alltså att fortsätta utan slut.
Varje gång arbetsgivaren bryter mot de arbetsrättsliga reglerna sker en kränkning inte bara av arbetsrätten utan också av den enskilde. Arbetsmarknadens parter har misslyckats med sitt uppdrag. Här har vi fått en Vilda-västernkultur mitt i folkhemmet. Med lynchmobb och allt.
Hälsningar
Mats
Hanne Widemars uppsats rör sig inom straffrättens område. Det kan man göra utan att trassla in sig i arbetsrätt eller
arbetsmiljörätt. Man hamnar på gungflyn om man uppehåller sig på dessa två senare områdena. I arbetsrätten möter man hela tiden dispositiva eller semidispositiva stadgar, dvs det mesta är förhandlingsbart. Det känns som att handla i basaren i Kairo. Där är det inte rätt och fel som gäller utan vem som har den starkaste förhandlingspositionen för tillfället. Frågan om vad som är lönsamt blir viktigare än frågan vad som är rätt.
I arbetsmiljörätten är det nästan likadant. Där är man van att hantera fysisk miljö, hala trappor, giftiga substanser o.dyl. När man hänvisar mobbningsfrågor till arbetsmiljöområdet tror jag att man förminskar och förvandlar dem så att de förvisas till dimridåernas värld där ingenting kan skönjas klart eller granskas och dömas. Vi har själva låtit lura oss av förskönande omskrivningar och felaktiga definitioner som tex att kalla mobbning för "kränkande särbehandling i arbetslivet" eller "arbetsmiljöproblem".
Jag tycker att vi ska sluta med det och kalla mobbning för mobbning. En brutal företeelse ska ha ett brutalt namn. Mobbning går mycket väl att urskilja. Det finns både förövare och offer. Då kan man också tillämpa straffrättens ordinarie metoder och principer. Bara för att en klandervärd händelse utspelar sig i arbetslivet behöver den inte falla under arbetsrätten. På en arbetsplats kan det förekomma tex stöld eller misshandel. Sådant behandlas då enligt straffrätten. Inte heller kallar man misshandel eller dråp på arbetsplatsen för "fysiko-sociala arbetsmiljöproblem" e.dyl.
Vi har kanske själva varit för angelägna om att visa att vi är pålästa genom att använda fina ord. Men om man övertar motpartens vokabulär övertar man också omedvetet motpartens definitioner. Om man kallar mobbning för ett "arbetsmiljöbrott" så betyder det att man betraktar mobbning som ett brott mot arbetsmiljön. Men mobbning är ju ett brott mot den enskilde och då är det bara straffrätten som är möjlig. Kasta en blick i lagboken, brottsbalken kap 3 och 4. Där talas det om "brott mot liv och hälsa" och "brott mot frihet och fred". Där hör mobbning hemma.
Hälsningar
Mats
Sida 2 av 2